Alla män vill vara med män
Det är lantismännens förakt för framgång och ”udda människor” som gör att Stockholm växer och frodas. Det menade den liberala ledarskribenten Kajsa Dovstad i en uppmärksammad text i Vestmanlands läns tidning förra sommaren. ”De är unga, de är smarta och de flyttar. Många är de kvinnor som flyr landsbygden. Det är inte konstigt. Vem vill bo kvar i en inskränkt håla utan utvecklingsmöjligheter?”
Det är helt ärligt ingen ny tanke.
En förtrollad värld
Är man född i en håla och är det minsta annorlunda – plugghäst, homosexuell, expert på jazz från 1956 - så sticker man till storstaden illa kvickt. Där kan man bli både anonym och sedd. Där kan man komma ifrån social kontroll och bygga nya sociala gemenskaper. Där kan man låta sin egenart blomma genom att slå sig samman med andra som tycker som du. Den förtryckande manlighet som härskar i småstäder gör man bäst i att lämna bakom sig.
Det är en berättelse som blivit teater, litteratur, film och liv.
Jag är uppvuxen en håla och har aldrig riktigt delat den där starka längtan bort, men jag har tänkt på det där i #MeToo-tider.
I en text i Dagens Nyheter berättar litteraturvetaren Ludwig Schmitz om sin tid som gratisarbetare på den så kallade Klubben, en av svenskt kulturlivs viktigaste scener och hemmarena för den man som kallas Kulturprofilen och som anklagas för mängder av sexuella trakasserier och övergrepp.
”Efter första arbetsdagen var jag euforisk när jag lämnade kontoret i Vasastan och gick hela vägen till Slussens tunnelbanestation. Jag minns känslan av att äntligen ha vunnit rätten att vara i huvudstaden. Inte bara hade jag hittat min plats i en ogästvänlig stad. Jag hade fått en plats bland mina intellektuella förebilder, inträde i en förtrollad värld, befriad från den grå tristess och osynlighet ’ute i landet’ som jag kommit ifrån.”
Hur kan kulturvärlden vara det där och fruktansvärda övergrepp samtidigt? Varför behandlas kvinnor som köttstycken av manliga konstnärer och kulturarbetare? Varför kommer det så många groteska vittnesmål från kultur- och nöjesvärlden och journalistbranschen? Det är ju arenor befolkad av män som som tycks uppleva att de rent fysiskt lämnat kvävande manlighetsideal.
Förakt mot utomstående
Svaret kanske är förrädiskt enkelt. Många är de manliga glasögonormar som kommer till Stockholm i jakt på en annan, mer tillåtande och friare manlighet. Men bara i relation till andra män.
Befriade från den förtryckande manlighetens bojor bygger kulturmän ändå hierarki och lojalitet till andra män på att man förstår Derrida, Proust, Bruce Springsteen eller Klas Östergren.
Och det är där - bland andra män - man söker bekräftelse, godkännande och odlar sitt förakt mot utomstående.
I det, och synen på kvinnor, tycks alla de uttryck manligheten tar sig vara helt överens.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.