Kampanj "Mosa Mona" har börjat

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sahlin gjorde rätt som satte ner foten mot velande Ohly

2 november 2008. ”Mycket talar för att efterträdaren till Mona Sahlin som ordförande för socialdemokraterna heter antingen Pär Nuder eller Thomas Bodström… Bodström tar hem spelet”, skriver Niklas Ekdal i en märklig betraktelse i Dagens Nyheter om politiken som kunglig teater.

”Det pågår vadslagning i partiet hur länge Sahlin får sitta kvar”, avslöjade SVT:s Agenda i en annan dramatisering av s-ledarens framtida liv. Glåporden har haglat: ”Sahlins största politiska fiasko, ett klassiskt misstag, hennes ställning är starkt försvagad.”

Drevet har varit bedövande entonigt efter att Mona Sahlin slängde ut vänsterledaren Lars Ohly ur den rödgröna stugvärmen men sedan tvingades till en halv reträtt. Mosa-Mona-kampanjen med misstänkliggörande och förminskande av personen Mona, inte hennes politik, har inletts. Om inte socialdemokratin ser upp kan den bli borgerlighetens främsta vapen i en valrörelse där väljarna fortsätter vända alliansens politik ryggen.

Tvingade Ohly att visa korten

Jag tycker Sahlin gjorde rätt. Hon tvingade ut både Lars Ohly – och krypskyttarna inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen – i offentlighetens ljus. En dödssynd enligt politikens regelverk, men välgörande för öppna och realistiska beslut på sikt.

I månader hade vaga och vänliga trevare, diskussioner och möten pågått mellan s, mp och v

utan några positionsförflyttningar från vänsterpartiets sida. Vi vill sitta med i en rödgrön regering men inte gå till val på ett gemensamt val-

manifest eller program, var beskedet från Lars Ohly. Partiet kräver också återställare av skattepolitiken, a-kassan och socialförsäkringarna plus betydande nyanställningar i offentlig sektor. Vällovligt – men realistiskt?

Det ska finansieras genom stora skattehöjningar, slopade överskottsmål och budgettak i statsbudgeten bland annat. Allt står att läsa svart på vitt i v:s budgetmotion.

Det blev droppen som fick Mona Sahlins och Thomas Östros tålamod med vänsterns välvilliga prat men velande i sak att ta slut.

Sahlin är ingen liten vek viol som många (män) tycks tro.

Hon är modig och hon satte ner foten. Lars Ohly som skrattande martyr har utropats till vinnare. Låt oss se vem som skrattar bäst 2010.

Vad Sahlin åstadkom med sin och miljöpartiets deklaration om ett långsiktigt samarbete och löfte om koalition om de vinner valet, var att driva ut Lars Ohly på banan och tvinga honom att offentligt visa sina kort. Nu har Ohly slagit till reträtt om budgetlagen och säger att han kan förhandla om allt. Överläggningar pågår mellan s, mp och v om ekonomin och budgetreglerna. Det är utmärkt. Vi behöver en seriös diskussion om överskottsmål och budgettak. 

Jag har själv här på Aftonbladets ledarsida hävdat att budgettakens konstruktion är galna. Att i en global ekonomi lägga fast tak för statens utgifter tre år i förväg, är övermod och spel i blindo. Varken politiker eller marknad kan ju förutse vad som ska hända ens nästa vecka. Dagens finanskris är det tydligaste bevis vi kan få.

Bara en vågade stå upp

Överskottsmål i goda tider för att möta de dåliga, ja. Budgettak, ja, men spikade bara för ett år i taget vore mera rimligt. Nyligen kunde vi i radions Studio Ett till och med höra de borgerliga regeringarnas ekonomiska orakel, professorerna Lars Jonung och Lars Calmfors, säga att när krisen kommer hit på allvar måste vi kunna släppa på utgiftstak och budgetregler. I veckan gick en enda modig kvinna, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekul, ut och avslöjade att Mona Sahlin visst hade partistyrelsens stöd för beslutet att gå vidare i samarbetet med miljöpartiet. Endast ett par ledamöter betonade att det var viktigt att också försöka få med vänsterpartiet.

Måste finnas en klar s-linje

Vad socialdemokratin behöver är en egen realistisk politik och strategi för vad som bör göras efter en valseger 2010. Det måste finnas en s-linje innan kompromissandet börjar. Den diskussionen behöver föras offentligt och inte enbart i små arbetsgrupper och slutna rum.

Det tycks dröja kvar någon slags feghetens tystnad i socialdemokratin. Jag undrar var alla de finns som valde Mona Sahlin och jublade på partikongressen efter hennes politiska jungfrutal? Säg er mening, ta debatten och ge Sahlin och Östros vägledning som ”kärleksfulla kritiker”, som Anna Lindh en gång manade till.