Måtte en rättvis fred växa fram ur ruinerna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag träffade Yassir Arafat i april. Han tog emot i sitt sönderskjutna högkvarter i Ramallah på Västbanken. Bilden av den palestinska flaggan vajande bland de krossade byggnaderna kändes symbolisk. Av fredsprocessen återstår nästan bara ruiner.
En väldig skrothög tornade upp sig inne på högkvartersområdet. När jag kom närmare såg jag att högen bestod av tillplattade bilar. En av vakterna förklarade att det var den palestinska myndighetens tjänstebilar som israelisk militär hade kört över med bandvagnar.
Högen av bilar blev en installation över den dagliga förnedring som palestinierna utsätts för under ockupationen.
När jag var på Västbanken år 2002 hade den israeliska militären just belägrat Betlehem och Ramallah. Palestinier jag träffade beskrev hur Arafat jagades från rum till rum inne i sitt presidentpalats av israelisk raketeld. Om han gått ut hade de dödat honom.
I tre år satt han fången i sitt eget högkvarter. Detta pågick utan att världssamfundet gjorde något. Vilken annan folkvald president skulle ha behandlats så?
Märkt av alla år av tufft liv och en ålderdom med Parkinsons sjukdom såg Arafat skröplig ut, där han stod i sina militärgröna kläder. Ändå var det en mentalt pigg president jag träffade. Under femtiofem minuter samtalade vi om läget i Mellanöstern.
”Du och jag är i samma business, jag är också en opinionsbildare”, sa han och log.
Under fyra decennier vigde han sitt liv åt kampen för ett självständigt Palestina.
Arafat betonade flera gånger att han vidhöll det som han och Yitzhak Rabin skakat hand om. Den historiska kompromissen där PLO erkände staten Israels rätt att existera.
– Men se hur det har blivit, sa han och visade bilder från den israeliska militärens framfart, inte minst mot kristna heliga platser.
Han kände till kyrkornas arbete för en rättvis fred i Mellanöstern.
Bara några dagar innan jag träffade Arafat hade den israeliska regeringen uttalat ännu ett dödshot mot honom. Stämningen i det palestinska högkvarteret var betryckt. Enda gången presidenten sken upp var när jag berättade att jag kände förre utrikesministern Sten Andersson. ”Min vän och broder”, som han kallade Andersson. Sverige spelade en gång i tiden en viktig roll för palestinierna.
På frågan om reformeringen av Fatah undvek Arafat att svara. Inte heller tycktes han vara så intresserad av att val skulle hållas. Han pekade på svårigheterna att hålla val när israelerna spärrar av vägar och inför utegångsförbud gång på gång.
Tyvärr insåg Arafat inte vikten av att bygga ett demokratiskt ledarskap. Den palestinska myndigheten har fallit sönder bit för bit under trycket från en alltmer högerextrem israelisk opinion och av inre spänningar bland palestinier som besviket konstaterar att förhoppningarna om en egen stat inte har infriats. Fundamentalister vädrar morgonluft.
Vad händer nu? Risken för maktkamp och kaos är stor. Någon självklar efterträdare finns inte. Omvärlden måste stötta de konstruktiva krafterna. Nyckeln heter dock: ett slut på den israeliska ockupationen.
Arafat blev president, men fick inget land.
Den palestinska flaggan vajar i dag på halv stång.
Måtte den en dag resas stolt och ur ruinerna ett självständigt Palestina byggas som granne till Israel.