Med Europa som gisslan
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
23 APRIL 2010
Hur ska Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tackla EU vid ett regeringsskifte den 19 september? Det handlar ändå om tre partier med historiskt väsensskilda uppfattningar om den europeiska gemenskapen. Fortfarande finns det skillnader, även om de gröna gjort en officiell omsvängning och Vänsterpartiet inte längre har någon särskilt hög svansföring i sin nejhållning.
Det tycks dock som de tre partierna har hyfsade förutsättningar på EU-området, åtminstone enligt de reaktioner och den diskussion som följde på presentationen av rapporten rödgrön EU-politik i onsdags. Rapporten är skriven av Mats Engström, tidigare ledarskribent på Aftonbladet, och tar upp allt från miljö-klimatenergi och arbetsmarknad till jämställdhet och stopp för diskriminering.
En betydligt tuffare uppgift kan bli att nå genomslag i EU, särskilt för frågor som har en klar social dimension. Och det gäller inte enbart svenska initiativ.
Mycket talar för att åtskilligt kommer att sitta trångt som inte direkt har med de ekonomiska friheterna, EU-språk för otyglat kapital och ohämmad marknad, att göra. Konsumentskydd, arbetsmiljöförbättringar, försvar för allmännyttiga tjänster, omläggningar till miljövänlig godstrafik och mycket mer kräver politisk ambition och styrka. För att inte tala om sådant som omedelbart rör social trygghet och välfärd. Allt bottnar i den politiska räckvidden.
”Jag vill inte ha något socialt Europa”, deklarerade nytillträdde EU-ministern Birgitta Ohlsson när hon intervjuades i Korseld för en tid sedan. Den inställningen är representativ för redan starka krafter inom EU. Men det är ingenting mot vad som kan komma i den finansiella krisens spår och det återinträde som Internationella valutafonden, IMF, nu gör i Europa.
Förhandlingar pågår om de nödlån som Grekland beviljats och med stor sannolikhet måste lyfta under IMF:s överinseende och fortsatta kontroll. Och det stannar knappast med Grekland. Spanien, Portugal, Italien och Irland kan mycket väl stå på tur för fondens uppvaktning med krav på hårda
finanspolitiska åtstramningar som följd. Vilket genom avregleringar och utförsäljningar i sin tur ofta betyder överföringar av rikedomar från
offentliga kassor till privata fickor. Två andra EU-länder – Ungern och Rumänien – har redan fått känna på.
”En kris gör susen. Nu står IMF på Olympens topp”, som Kenneth Rogoff, tidgare IMF:s chefekonom, skrev i DN häromdagen. Det är närmast som att beskriva ett gisslanförhållande. Den politiska räckvidden i Europa håller på att minska.
KA