Med fritt skolval mot sämre skola
En av de värsta saker politiker kan råka ut för är när ideologiskt motiverade reformer leder till att saker bevisligen blir sämre.
Som det fria skolvalet. Rätten att välja skola skulle öka friheten och förbättra resultaten. Ökad konkurrens skulle ge en bättre skola. I dag vet vi att friheten visserligen ökade för vissa men att resultaten samtidigt blivit sämre för skolan som helhet.
Sedan Jan Björklund (FP) tillträdde som skolminister 2006 har den svenska skolan fallit i internationella jämförelser. Andelen elever som går ut grundskolan med behörighet till gymnasiet har minskat för varje år. Men problemen började långt tidigare.
Friskolorna ökar
Det är nu 20 år sedan den stora expansionen av fristående skolor påbörjades. Det fria skolvalet infördes av regeringen Bildt 1992, och från läsåret 1992/93 till i dag har antalet fristående skolor ökat kraftigt.
Nu går var åttonde elev, tolv procent, i fristående skola. Elever med goda förutsättningar hemifrån har systematiskt valt bort kontakt med elever från enklare hemförhållanden. Konsekvensen är att skolan slits isär och att föräldrarnas situation i allt högre utsträckning påverkar resultaten.
Aktiv politik behövs
Alla ges inte samma chans, och det fria skolvalet är en av bovarna i dramat. Det framgår av Skolverkets rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” som publicerades i början av maj. De stora vinstdrivande skolkoncernerna har sedan dess försökt skjuta rapporten i sank.
I går skrev tre forskare vid Stockholms universitet träffande på DN-debatt: ”Reaktionerna på rapporten visar en ökande desperation bland dem som ser det fria skolvalet som grunden för den egna skolpolitiken. Den svenska skolans problem får bero på vad som helst, bara inte på det fria skolvalet.”
Det fria skolvalet är antagligen här för att stanna, men både skolverkets rapport och de hysteriska reaktionerna är viktiga signaler.
Sverige behöver en aktiv politik för ökad likvärdighet i skolan. Det enskilt viktigaste vore att reformera systemet med skolpeng och låta mer pengar gå dit behoven är större. I ett slag skulle en ny resursfördelning ändra drivkrafterna för hela skolsektorn. Men det behövs fler åtgärder, som att förhindra att skattepengar hamnar på engelska kanalöar.
Det vinner alla på. Utom möjligen en och annan riskkapitalist.