Ideologisk blindhet tar inte EU ur krisen
”Acceptera räddningspaketet eller lämna euron”.
Den grekiske premiärministern Giorgos Papandreou kallades i går till G20 mötet i Cannes för att skällas ut av de andra EU-ledarna. Beslutet att hålla en folkomröstning i Grekland var inte populärt. Från sidlinjen twittrade förstås vår svenske utrikesminister, alltid redo att leka expertkommentator.
Borde gå hantera
Carl Bildt kunde inte förstå vad Grekland skulle ha en folkomröstning om, det finns väl inga alternativ? Och det kommer från en man som när han var statsminister sa sig bedriva just ”den enda vägens politik”, hela vägen till 500 procents ränta.
Ideologisk blindhet är sällan bra i svåra ekonomiska situationer. Förhållandet mellan skuld och BNP är bättre i eurozonen som helhet än i exempelvis USA. Ekonomiskt borde krisen gå att hantera.
Att Europa håller på att kollapsa och dra med sig hela världsekonomin beror på politikerna.
Inte sedan första världskriget har Europa varit så dominerat av högerregeringar. Den riktigt stora tragedin är att ledarna har valt att se krisen som helhet genom specialfallet Grekland. Ja, Grekland har ett underskottsproblem, men det är inte grundproblemet i de flesta andra länder.
Trots detta valde Europas ledare att låtsas som om det var fallet. Stora nedskärningar skrevs ut som recept oavsett patient. Även till länder som Irland och Spanien, som hade bankproblem – inte underskottsproblem.
Alla skulle bada stålbad! Till och med Tyskland skulle dra åt. Och Storbritannien dunkade igenom alldeles för snabba nedskärningar vid fel tillfälle: högerregeringen där var bara så glad att ha hittat en ursäkt att skära i välfärden.
Resultatet ser vi just nu med skrämmande tydlighet.
Skuldkrisen har förvärrats utan att något av grundproblemen, den felkonstruerade euron och framförallt det europeiska banksystemet, har adresserats. Tillväxten tar inte fart. Till och med Europas motor, den tyska ekonomin har stannat av. Och som Financial Times chefsekonom Martin Wolf skrev i går: hur har de egentligen tänkt sig? Om alla länder ska dra åt samtidigt, vem ska köpa våra produkter. Ska vi exportera till Mars?
Räcker med kompisarna
Fredrik Reinfeldt vill ta det hela ännu längre. I en intervju i tidningen Fokus tyckte han att även USA borde strama åt. Sannolikt skulle det leda till en global depression. Är den ideologiska principen – att löntagarna ska betala för en kris orsakad av finanssektorn – verkligen så viktig att det är värt att sabba hela världsekonomin för den?
Det är kanske bra att Fredrik Reinfeldt inte har mer att säga till om i EU.
Det räcker med hans kompisar.