Palme mördades – då såg jag mormor gråta
10 juni kan vi få svar om mordnatten
Jag minns att jag vaknade tidigt av ljuden från tv:n. Det var inget ovanligt att min morgonpigga mormor, som jag sovit över hos, var vaken tidigt. Men det var något annat som stack ut och som skrämde mig. Jag var liten och jag hade aldrig sett min mormor gråta förut. Nu var hennes kinder strimmiga av tårar. Hon satt framför tv:n, där en nyhetssändning rullade, och sa: “Statsministern är skjuten”.
Den 28:e februari 1986 sköts statsminister Olof Palme i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm.
Bilden av ett öppet, tryggt samhälle, där statsministern kan på bio med sin fru utan Säpo-beskydd, bara rämnar.
Det har beskrivits som ett nationellt trauma. Att bilden av ett öppet, tryggt samhälle, där statsministern kan på bio med sin fru utan Säpo-beskydd, bara rämnar. Att förlora någon som alla, oavsett åsikt, har en relation till. Där finns anekdoterna om de som haft Palme-hatiska dekaler på bilarna, och i tyst förtvivlan skrapade av dem efteråt. Och sen går åren. Så många teorier som avlöst varandra, så många misstänkta individer och grupper som synats, utretts och avfärdats.
Chefsåklagare Krister Petersson har nu kallat till presskonferens. På onsdag ska han ge sin bild av vad som hände när statsministern sköts ihjäl på öppen gata.
När Olof Palme mördades fanns bara två tv-kanaler i Sverige. Äldre generationer berättar gärna om hur viktiga sändningar på 80-talet samlade hela svenska folket, oavsett om det var Stenmark som åkte slalom, Melodifestivalen eller den allvarstyngda nyhetssändningen på kvällen. På onsdag klockan 9.30 lär många samlas framför skärmar och mobiler för att se en och samma sändning, nästan som om det vore 80-tal igen, för att kanske få svar.
Det kan också väcka minnen om den han var.
I dagarna har vi återigen haft anledning att tala om rasism och fördomar, om dödliga skillnader i världen. Dåvarande kommunikationsminister Olof Palme var 38 år när han i Sveriges radio höll ett tal om rasism.
”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.”
Palme var långtifrån felfri, men han var modig. Han talade för ett Sverige med en egen närhistoria av rasism och diskriminering, av att dela upp i vi och dem. Han bad oss att syna våra egna fördomar.
Och trots att så många år har gått, så har nya generationer upptäckt Palme. Klipp av hans tal delas av människor som inte ens var påtänkta när han mördades. Hans ord har blivit levande på nytt i låttexter.
På onsdag får vi kanske svar om vad som hände den där natten 1986.
Det lär också påminna om det som gått förlorat.