Låt oss slippa direktörsgnäll
I går blev ytterligare några avtal klara. Samtidigt kom också nya varsel om strejk och lockout. Det är oroligt på arbetsmarknaden.
Ändå är det bara en dryg vecka sedan det såg betydligt värre ut. I påskhelgen var en stor byggkonflikt bara timmar borta och för en halv miljon industrianställda hade avtalen löpt ut.
Dessutom, och det var kanske ännu värre, saknade arbetsmarknaden ett mått att rätta sig efter.
Några få dygn senare hade allt förändrats. Byggkonflikten var avblåst, industrin hade en uppgörelse och handeln hade visat att det fungerade som riktmärke.
Arbetsgivarnas förhandlare kunde dessutom glädja sig åt att industrins avtal ger förutsättningar för långsiktighet och framtidssatsningar.
Besvikna toppar
Svensk fackföreningsrörelse hade än en gång visat vad den kanske är allra bäst på, att ta ansvar.
Direktörerna borde ha ställt sig upp och gjort vågen.
Men så blev det förstås inte.
Arbetsgivarnas egen värsting, Almegas Jonas Milton, förklarade genast att löneökningarna blivit för stora. Han kommer inte att ändra åsikt förrän svenska kollektivavtal anpassas till kinesiska frizoner.
Men också Svenskt Näringslivs Christer Ågren beklagade sig, trots att löneökningarna bara ligger några tiondelar över inflationsmålet.
Ingen låglönesatsning
Och när det gäller en huvudpunkt från förra veckan – krontalspåslaget för de lågavlönade – är det absolut tvärstopp. Lätt sufflerad av Medlingsinstitutet fortsätter arbetsgivarna att hävda att det inte ska bli någon låglönesatsning – och därmed ingen satsning på kvinnorna.
LO kommer inte att acceptera det.
I måndags ställde sig förbunden åter bakom kravet om att löneökningarna för de som har låga löner ska räknas i kronor. Och möjligheten till sympatiåtgärder finns fortfarande kvar.
Svenska direktörer kan ha anledning att beklaga sig. De skulle kunna klaga på en riksbank som sätter krokben för exporten med onödigt höga räntor och på en regering som knappast har någon näringspolitik.
Borde skämmas
Och höjer direktörerna blicken skulle de dessutom kunna invända mot de europeiska politiker som tycks fast beslutna att kväva vår del av världen – och Sveriges viktigaste exportmarknader – i en självpåtagen svältkur.
Men de har faktiskt ingen anledning att beklaga sig över sina anställda eller deras fackliga organisationer. Ingen alls.
Och i synnerhet inte nu.
De värsta gnällspikarna bland direktörerna borde helt enkelt skämmas. Och de andra borde kanske fundera på om det inte kan ligga något i tanken att också lågavlönade kvinnor behöver rimliga löneökningar, i kronor räknat.