Det är vi som har makten
Jag röstade i torsdags. På mitt lokala bibliotek i norra London. Det var första gången jag stoppade ett valkuvert i en låda i England. Europaparlamentsvalet är trots allt ett enda europeiskt val och vi som är invandrare från andra europeiska länder får välja om vi vill rösta där vi kommer från. Eller där vi bor.
Många försöker göra det här valet till en fråga om att tro eller inte tro på Europa.
Men vi måste tro på Europa, för vi är en del av det.
Frågan är vilket Europa.
Amerikaner är från Mars och européer är från Venus, skrev den amerikanske historikern Robert Kagan 2002. Då, efter terrordåden den 11 september 2001, levde amerikanerna i en värld styrd av våld och den hårda militära makten.
I Washington trodde man på krigsguden Mars, menade Kagan.
I Bryssel dyrkade man kärleksgudinnan Venus.
Europa såg världen som styrd av lagar och institutioner – inte bomber och granater.
Romano Prodi som var ordförande
i EU-kommissionen dessa år uttryckte saken på följande vis: Europa har en viktig roll att spela i världen, genom vår egen framgångsrika integration visar vi världen att en annan metod för fred är möjlig.
Om världens blodigaste kontinent, den internationella massgraven och det totalitära vansinnets Europa kunde integreras fredligt – då kunde vem som helst göra det.
Detta var den europeiska idén.
Den europeiska unionens praktik och dess teori var ett.
Romano Prodi beskrev EU:s grundare som genier i bemärkelsen att de lyckades översätta extremt höga politiska ambitioner till en serie specifika och nästan helt tekniska frågor.
Man pratade inte om krigen, man pratade om kolet och stålet.
Man diskuterade inte vad Europa skulle vara, man diskuterade regler för bananer.
Om dessa tekniska ting kunde man enas (om än efter mycket bråk) och den europeiska processen kunde rulla vidare.
Konsekvensen blev en tidigare aldrig skådad period av fred och samverkan.
Men även dagens problem i EU.
SVT:s slutdebatt inför Europaparlamentsvalet handlade om grisknorrar, antibiotika och det finstilta i EU:s eventuella frihandelsavtal med USA.
Kontrasten mot diskussionen i Storbritannien, där jag bor, kunde inte ha varit större.
Om Jimmie Åkesson känner sig överröstad av protester på torgmöten borde han komma till det brittiska parlamentet en vanlig onsdag.
Brittiska parlamentariker kan det där med att skrika och bua. Det är en integrerad del av hur politiken fungerar
i Storbritannien.
Tyvärr har den brittiska EU-debatten handlat om allt annat än sakfrågor.
Precis som Karin Pettersson påpekade igår i Aftonbladet så är det ett styrkebevis, att vi i Sverige har lyckats hålla valrörelse om frågor som Europaparlamentet faktiskt bestämmer om.
Vi har inte gått bort oss i rasism eller i irrelevans.
Populism är politik utan policy, teknokrati är policy utan politik, har Chris J Bickerton, professor i internationella relationer vid SciencesPo i Paris, skrivit.
Och det är mellan dessa två poler som europapolitiken pendlar idag.
Handelshinder, kallade Fredrik Reinfeldt de svenska kollektivavtalen i EU-valrörelsen.
Att översätta enorma politiska ambitioner till specifika, nästan tekniska frågor, har om sagt varit modellen för EU i decennier.
Problemet är när det slår över och blir teknokrati. Europapolitiken blir en fråga för eliter som diskuterar villkor för en inre marknad som om den inte berörde vanliga människor.
Då kommer motreaktionen som en populistisk våg på posten.
Och det är vad vi har sett inte minst i eurokrisen.
Det går inte att som EU, ECB och IMF avsätta folkvalda premiärministrar i Grekland och Italien utan att det får konsekvenser.
Teknokrati och populism är varandras spegelbilder. Det enda som kan överbrygga glappet mellan dem är politik.
Högern vill gärna undvika just detta. De vill avpolitisera, låta EU vara en marknadens union styrd av eurokrater som mumlar om behovet av fred samtidigt som de genomför vad finansmarknaden efterfrågar. Det är ingen slump att det Europa som hanterade eurokrisen var samma Europa som inte sedan första världskriget har varit så dominerat av högerregeringar.
Avpolitisering leder till lägre valdeltagande även i EU-valet. Och det leder till att högern kan fortsätta ha makten
i EU, fortsätta blockera exempelvis en ny arbetsmiljöstrategi. Konsekvenserna av det senare har vi sett i Socialdemokraternas valfilm om Gustaf Seppelin Solli som fick brinnande kalk
i ögon och lungor på jobbet.
Det finns en konstig uppfattning, särskilt i valtider, om att politiker på något sätt vinner makten. Men politiker vinner aldrig makten, de lånar den.
Det är alltid vi, väljarna, som har makten. Och vi får aldrig glömma det.
Framförallt får vi inte låta våra politiker glömma det.
Vilket är precis vad vi gör när vi låter bli att rösta.
Det hela är egentligen mycket enkelt.
När högerextremisterna i Europa inte tror på demokratin måste vi göra det.
När teknokraterna i Europa inte tror på demokratin måste vi göra det.
Vi måste rösta.