Importarbetare dumpar lönerna
Chefen för Invest in Sweden Agency, Kai Hammerich, tycker att vårt land borde öppnas för arbetskraftsimport, eller kompetensinvandring, som han föredrar att kalla det.
– Vi behöver influenser utifrån, förklarade han häromdagen i radions Ekot.
Invest in Sweden Agency är en statlig myndighet med uppdrag att locka utländskt kapital till Sverige. Det arbetet hindras enligt Hammerich av att det likaledes statliga Migrationsverket snålar med uppehållstillstånden.
– Om vi har stora utländska företag som vill bedriva forskning i Sverige tror jag att de är bäst skickade att avgöra vilka experter de behöver, sa han i Ekot.
Marknaden måste ju få avgöra.
Om Hammerich funderingar ska tolkas utifrån de exempel han väljer är de egentligen ganska oförargliga. När landsting genomför rekryteringskampanjer för att ersätta överbetalda stafettläkare med polska, ungerska eller tyska doktorer är det ingen som protesterar. Det samma gäller experter i forskningsföretag och på universitet.
Problemet är ett annat. Redan idag leder arbetskraftsimport till lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Lönerna pressas i hela branscher. Ett ovanligt upprörande exempel fick vi i samband med ombyggnaden av Preemraff i Lysekil. Två hundra thailändska arbetare tvingades strejka innan de med det svenska fackets hjälp fick ut sin lön.
Hammerich funderingar öppnar för mer. Marknaden är ju kapabel att avgöra.
I boken ”Arbeidskraftimport – velfersstatens redning eller undergang” försöker den norske sociologen Ottar Brox reda ut begreppen. Frågan gäller inte om Norge – eller Sverige – tjänar på den invandrade arbetskraften. Istället måste vi ställa oss frågan; vilka grupper påverkas om det plötsligt finns billig arbetskraft att köpa. Det är trots allt vad det handlar om.
För att förstå arbetskraftsimportens effekter räcker det inte att tala om individer och nationer. Det är framför allt en fråga om klass.
Brox konstaterar att det är i branscher som städning, restauranger, delar av byggsektorn, fiskberedningsindustrier och jordbruk som den utländska arbetskraften fått störst betydelse. Det handlar kort sagt om sektorer där löner och anställningsvillkor redan tidigare varit dåliga.
Med importerad arbetskraft har villkoren kunnat halka efter ytterligare, också för de inhemska arbetare som blir kvar. Ofta gäller det tidigare invandrare.
De med svagast ställning på arbetsmarknaden blir alltså förlorare. Antingen ger de upp sina jobb, eller så tvingas de följa med nerför den sociala samhällsstegen.
Samtidigt kan arbetsgivare i låglönebranscher bättra på sin lönsamhet. De som köper tjänster som kräver mycket arbetskraft, till exempel städning eller restaurangmat, får mer för sina pengar. I huvudsak talar vi om en relativt välbeställd medelklass.
Det är därför fackföreningsrörelsen ställer krav på avtal och likabehandling för alla, inte bara svenskfödda. Kort sagt ordning och reda på arbetsmarknaden. Inte för att ställa till med trassel för Tekniska högskolan eller Astra, och framför allt inte på grund av något slags främlingsfientlighet.
Ingvar Persson