Direktörerna borde vara tacksamma mot facket
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hotet mot en ordnad lönebildning finns på närmare håll
3 NOVEMBER 2009. Avtalsrörelsen 2010
LO-förbunden kommer att kräva löneökningar på 2,6 procent i vinterns avtalsförhandlingar.
Samma krav ställer facken inom industrin, där både tjänstemän och akademiker finns med.
I underkant av det utrymme LO:s egna ekonomer räknat fram, och i överkant av de beräkningar som gjorts av statliga Konjunkturinstitutet.
”Djupt oroande”
Som förhandlingsbud är det måttfullt, i vart fall mer måttfullt än arbetsgivarsidans krav på nollavtal.
En minut efter att LO presenterat sina krav hade arbetsgivarna inom industrin sitt omdöme klart. ”Facken äventyrar konkurrenskraften”, skrev sju arbetsgivardirektörer i ett pressmeddelande och antydde samtidigt att Industriavtalet nu är hotat.
Någon timme senare fyllde Svenskt Näringslivs Christer Ågren i:
–? Djupt oroande, löd hans dom.
Något får oss att tro att formuleringarna gjorts redan innan de fackliga kraven presenterats.
Vinterns avtalsrörelse kommer att bli en utmaning för de principer som skapat stabilitet på arbetsmarknaden det senaste årtiondet, men kanske inte på det sätt direktörerna tänker. Hotet mot en ordnad lönebildning med industrisektorn som norm finns på närmare håll.
Inte minst från tjänsteföretagen har det länge talats om behovet av att låta företagens betalningsförmåga avgöra löneutvecklingen.
Skapar ingen ordning
Bakom resonemanget är det inte svårt att ana önskan att med hjälp av riktigt låga löner öppna en arbetsmarknad för okvalificerade tjänster. Helt i linje med regeringens politik.
På den fackliga sidan hörs å den andra sidan krav på att överge idén att industrin ska ange normen. Argumenten skiftar, men ytterst handlar det om resultat. Andra branscher tror sig kunna få ut mer än industrin, i synnerhet som situationen ser ut i dag.
Det är fullt begripliga ambitioner.
Arbetsgivare som vill använda avtalsrörelsen för att driva näringspolitik och gynna den egna branschen, fackförbund som vill utnyttja konjunktursituationen. Det finns bara ett problem. Det skapar knappast ordning på arbetsmarknaden.
Nollbudet hotar samförståndet
Stabiliteten har i stället byggts kring enigheten om att bevara Sveriges konkurrenskraft. ”I takt med Europa”, som det brukar uttryckas. Och det har varit industrins förhandlare som haft ansvaret att tolka det.
Den rollen lär industriarbetsgivarna inte kunna behålla utan en central uppgörelse om löneökningar. Det är i själva verket nollbudet som hotar samförståndet.
För dagen står den fackliga samordningen i vägen för en återgång till kompensationskrav och lurpassande i avtalsförhandlingarna.
Det borde arbetsgivarna vara tacksamma över.
Vill du skrivaIP