Efter dödsolyckan står vi i ett vägskäl
Gårdagens fasansfulla arbetsplatsolycka i Hjorthagen utanför Stockholm har väckt starka reaktioner. Femtio ton stål som rasar. Två personer som aldrig mer kommer att komma hem från dagens arbetspass. Ytterligare en som kanske aldrig kan arbeta igen, eller ens resa på sig.
Självklart blir det reaktioner, och känslor.
På Svenska Dagbladets ledarblogg varnar Per Gudmundsson för att tragedin ska politiseras. Naturligtvis är det facket och den ansvariga - socialdemokratiska - ministern som står för övertrampen.
Att försöka ta politiska poäng på olyckan skulle verkligen vara både ovärdigt och oförlåtligt, och de juridiska och tekniska slutsatserna kan vänta.
Politiska slutsatser
Men när två människor har dödats medan de utförde sitt arbete är det vår förbannade plikt att söka efter de politiska slutsatserna, och att göra det så fort som möjligt.
Efterspelet till olyckan i Hjorthagen har nämligen redan kommit att handla om ett av de stora vägvalen för den svenska arbetsmarknaden, inte minst när det gäller arbetsmiljöarbetet. Ett vägval där politiker och parter kommer att tvingas bekänna färg under de närmaste åren.
I en internationell jämförelse är svenska arbetsplatser trots allt säkra, och i ett längre perspektiv har arbetsmiljön också blivit bättre.
Det är ingenting som hänt av sig själv.
Arbetet med att minimera riskerna har varit hårt och tålmodigt, och det har haft några tydliga förutsättningar. En myndighet med resurser och befogenhet att ställa krav. Arbetsgivare som engagerar sig och tar ansvar och en stark facklig organisation med lokal närvaro.
Och naturligtvis tiotusentals skyddsombud som med sina arbetskamraters förtroende i ryggen har kunnat säga ifrån i ett tidigt skede.
Samarbete och respekt
Hela det framgångsrika arbetet mot olyckor och risker på svenska arbetsplatser har varit en fråga om samarbete, och om respekt. Just det som utmärker den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal.
Huvudentreprenören vid bygget av kraftvärmeverket, det österrikiska företaget Andritz, hade inget kollektivavtal med det svenska facket. För detta har Fortum som byggherre fått kritik av fackförbundet Byggnads som menar att ett avtal borde ingå som krav i upphandlingen.
Det vill inte Fortum acceptera. Till tidningen Byggnadsarbetaren säger företagets presschef att frågan om kollektivavtal inte har med säkerheten att göra. När det gäller arbetsplatsolyckor har Fortum en nollvision, oberoende av om det finns några avtal.
En märkligt okänslig inställning efter gårdagens olycka. Men också ett utryck för en syn som borde vara främmande för den som vill försvara och utveckla den svenska arbetsmarknadsmodellen. Då kan nämligen aldrig arbetet för en bättre arbetsmiljö reduceras till att följa lagen och upprätta nollvisioner på koncernbasis.
Säkerhet handlar i stället om samarbete. Och grunden för samarbetet mellan företag och löntagarnas organisationer är kollektivavtalet.
Det är en slutsats vi är skyldiga att dra efter gårdagens tragedi.