Varför är vi så naiva om politik?

Sidbyte Förre försvarsminister Sten Tolgfors byter sida av förhandlingsbordet och blir lobbyist. Det borde väcka en diskussion.

17 MARS 2013. Korruption

CS Lewis skrev i förordet till sin klassiker ”Från helvetets brevskola” att det finns två sätt som vi riskerar att falla under inflytande från djävlar. Det första misstaget är att inte tro på deras existens. Det andra är att vara överdrivet och ohälsosamt intresserad av dem.

”Djävulen finns i Vatikanen” deklarerade den heliga stolens chefsexorcist för snart tre år sedan. Sexuella övergrepp på barn, korruption och mörkläggning.

Dock har samme chefsexorcist deklarerat yoga och Harry Potter för djävulens verk, vilket onekligen tyder på visst ”överdrivet och ohälsosamt” intresse i den mörka sidan.

För att inte tala om paranoia.

Å andra sidan är detta antagligen en vanlig yrkesskada hos just exorcister.

Djävulens verk eller inte, den nye mannen i de röda skorna, Franciskus, som valdes till påve i veckan har som en av sina stora uppgifter att städa upp i korruptionen. Att Jorge Mario Bergoglio tog just ”Franciskus” som sitt påvenamn är ett sätt att visa vördnad inför den helige Franciskus av Assisi. Reformatorn från 1200-talet som Gud befallde: ”återuppbygg min kyrka”.

Många av jordens 1,2 miljarder katoliker hoppas nu att de fått en ledare med mod och kompetens att hantera krisen som fortsätter att skaka kyrkan i dess grund.

”Korruption är makt, plus monopol, minus transparens” sa en person som förstod sig på dessa ting. Det är värt att tänka på för de flesta organisationer.

Precis som med CS Lewis smådjävlar tenderar vi att vara naiva och inte tro på korruptionens existens.

Vilket sedan blir en förutsättning för dess utbredning.

Att en försvarsminister mindre än ett år efter sin avgång övergår till att bli lobbyist inom det område som han själv var ansvarig för borde trigga en stor och övergripande diskussion om Sveriges motståndskraft mot korruption. Men det gör det inte.

Sten Tolgfors nya jobb som delägare och public affairs-chef på konsult­firman Rud Pedersen framkallar i stället de vanliga ropen:

”Politik är inte en livstidssysselsättning, det är bra att folk rör sig mellan politik och näringsliv.”

Visst, det är bra att folk rör sig mellan politik och näringsliv. Men det betyder inte att det är bra att folk rör sig mellan politik och näringsliv inom samma område, omedelbart och utan vettiga regleringar.

Vi vet att just gällande försvarsområdet sker många upphandlingar med begränsad konkurrens. Det handlar om belopp i mångmiljardklassen. Att man då kan gå från att företräda skatte­betalarna till att sätta sig på andra sidan av förhandlingsbordet över en natt är vansinnigt.

Att högt uppsatta socialdemokrater och moderater länge har gått från att tjäna staten till att tjäna vapenindustrin är ingen ursäkt.

De här frågorna måste lyftas från en diskussion om dessa människors privat­moral och omdöme till en fråga för hela systemet. Konkurrensklausuler och bestämmelser om tystnadsplikt är vanliga inom näringslivet. Där är det självklart att toppchefer inte ska kunna byta sida hursomhelst.

Varför är vi så naiva så fort det handlar om politik?

I dag saknas reglering av övergångar från höga poster i staten till andra sektorer. I kombination med att vi också saknar lagstiftning om redovisning av partibidrag blir det än mer problematiskt. Vi vet inte var Moderaterna får sina pengar ifrån. Och om det är från samma välfärdsbolag som många högt uppsatta politiker och tjänstemän väljer att jobba för behöver vi veta det. Samma sak gäller rimligen försvars­industrin.

Inte för att näringslivet är något ont. Utan för att transparens är viktigt.

Som sagt: ”Korruption är makt, plus monopol, minus transparens”.

Ekonomen Daniel Kaufman har myntat begreppet ”laglig korruption”. Det kan gälla politiker som förväntar sig ett jobb inom en viss bransch efter att de slutar. Därför ser de till att inte stöta sig med den branschen i onödan. Eller så kan det gälla företag som finansierar kampanjer och förväntar sig mot­prestationer.

”Laglig korruption” var en av de bidragande orsakerna till den globala finanskrisen. Sambandet är enkelt: Om du ska reglera bankerna men hoppas på att få jobb på bankerna så småningom, hur påverkar det dig? För det var inte konstigt att människor ville byta sida. År 2005 tjänade cheferna för institutionerna som skulle reglera finansbranschen en sextiondel av vad cheferna inom finansföretagen gjorde.

När Kaufman mätte ”laglig korruption” visade det sig att de länder där inkomstskillnaderna dragit i väg som mest (som USA och Storbritannien) också hade höga grader av ”laglig korruption”. Den globala finanseliten har med andra ord roffat åt sig så mycket som den roffat åt sig just genom att påverka beslutsfattare.

Även i Sverige måste vi inse problemen. Vi har en allt större sektor som ligger mellan politik och näringsliv. När allt mer av offentlig verksamhet sker via upphandlingar med privata företag ökar riskerna. Om människor samtidigt rör sig mellan dessa sfärer blir behovet av reglering tydligt.

I dag sitter vi fast vid en blandning av naivitet (”alla politiker som går till närings­livet är goda eftersom närings­livet är gott”). Och paranoia (”alla politiker som går till näringslivet är onda

eftersom alla företag är onda”).

Vi hamnar i diskussioner om enskilda individers omdöme och vi drar alla över en kam åt antingen det ena eller andra hållet. Vad vi i stället behöver är en översyn och en insikt om att Sverige måste införa ett samlat antikorruptionsarbete utifrån nya risker.

För självklart är politik inte en livstidssyssel­sättning längre. Det är inte ens en livstidssysselsättning att vara påve.

Fråga Benedictus XVI när han nu flyttar till Castel Gandoldo 24 kilometer söder om Rom.

Följ ämnen i artikeln