Red ut begreppen kring psykvården

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

12 JULI 2008. Det kan inte ha undgått någon som läser svenska tidningar att begreppet ”allvarlig psykisk störning” skapar problem för rättvisan. Det finns inte en uppmärksammad rättegång där inte frågan om den åtalades psykiska hälsa spelar en huvudroll, och tvisterna om tolkningen av utlåtanden från olika experter skymmer gärna allt annat.

Så var det i rättegången om mordet i Rödeby, och så kommer det att bli i rättegångarna om morden på Engla och Norba. Domstolarna tvingas på en gång ta ställning till frågan om ansvar och skuld, och till graden av sjukdom hos den gärningsman som åtalats.

Det blir sällan särskilt bra.

Bra med utredning

Därför är det bra att regeringen tillsätter en utredning för att ännu en gång se över frågan om hur psykiskt sjuka brottslingar ska behandlas av rättsväsendet.

Bakom lagen i de flesta länder finns tanken att ansvar också förutsätter något slags valmöjlighet. Den som helt och hållet saknar medveten kontroll över sina handlingar och därför är otillräknelig kan därför inte heller ställas till ansvar, eller dömas.

Juridisk medicin

Den svenska lagen har en annan utgångspunkt. En brottsling ska i allmänhet dömas, oavsett hur tillräknelig hon eller han är.

Däremot ska den som lider av en ”allvarlig psykisk störning” inte sättas i fängelse, utan vårdas. Ändå kommer begreppet inte från medicinen, utan är juridiskt. Det är domstolen, inte läkarna, som avgör när störningen räcker för att klassas som ”allvarlig”.

Det leder som sagt ofta till obegripliga domar, juridiskt och medicinskt hårklyveri och till ett slags godtycke. Många som odiskutabelt är sjuka, men kanske inte tillräckligt sjuka, sitter på fängelser utan att få den vård de behöver. Andra döms för allvarliga brott men kan, om vården anses framgångsrik, snart vara ute.

Den som inte kan ta ansvar för sina handlingar borde inte kunna dömas, men ska naturligtvis ha vård. Den som kan dömas borde å andra sidan få ett straff för sin gärning, och vård för sin sjukdom. Precis det föreslog också en statlig utredning redan för sex år sedan.

Självfallet förutsätter en sådan uppdelning att det finns effektiva möjligheter till tvångsvård grundad på en medicinsk bedömning, och resurser till psykisk behandling inom kriminalvården.

Svåra gränsdragningar

Ett otillräknelighetsbegrepp kommer inte att befria rättsväsendet från svåra gränsdragningar. Det kommer inte heller att lösa problemen för psykiskt sjuka människor, inom eller utanför kriminalvården.

Ändå är det bra att Psykansvarskommitténs betänkande nu dammas av. Vården bör vara en medicinsk fråga, och rättvisan en fråga för dom-stolarna.

Sedan är det en annan sak att både vården och rättsväsendet måste få de resurser de behöver för att klara sina uppgifter.

IP