Anders Borgs trollkraft sinar
27 augusti 2013
Debattskiftet
Har ni märkt skiftet i svensk politik?
Något stort håller på att hända.
Mästrarnas mästare, Anders Borg, håller på att tappa greppet om sin publik.
Folk är inte längre förhäxade av mannen med hästsvansen. Många verkar rent av fundera på helt andra saker än det Borg vill prata om.
Som till exempel:
Vad är ett jobbskatteavdrag till egentligen värt?
Tror vi att skolan behöver mer resurser framöver?
Har vi verkligen råd med båda?
Jag tror att det är två saker som har gjort att debatten äntligen börjar svänga.
Det ena är verkligheten. Människor ser att skolan och andra delar av välfärden har stora problem, och de inser att en del av lösningen måste vara mer resurser. Allt fler väljer välfärd: enligt SOM-institutet har andelen väljare som tycker att sänkta skatter är en bra idé sjunkit från 66 procent 2005 till 42 procent förra året.
Det andra är jobbskatteavdragen i sig. Själva själen och hjärtat i Alliansens aggressiva reformpolitik. Anders Borgs raison d’être, hans baby.
Problemet är att Borgs argumentation kring skattesänkningarna inte längre hänger ihop. Då är det svårt att få publiken att behålla koncentrationen. Då börjar de tänka på annat.
Låt oss ta det i tur och ordning:
1. Jobben
I början av Alliansens regeringsinnehav sålde Borg jobbskatteavdragen till väljarna med ett enda argument – de skulle öka utbudet av arbetskraft och därmed skapa fler jobb. Tanken var att skattesänkningarna skulle göra människor mer angelägna att ta ett arbete. Mekanismen går via successivt sänkta löner.
Det råder, minst sagt, delade meningar om vad jobbskatteavdragen haft för effekter. IFAU menar att de inte går att utvärdera över huvud taget. Finansdepartementets egna beräkningar innehåller så många förbehåll och förenklingar att de inte visar någonting. Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors tror att avdragen får effekter på sysselsättningen, men att dessa måste ställas mot kraftigt minskade resurser till välfärden.
Bland ekonomer finns det i dag knappast någon som anser att ytterligare jobbskatteavdrag är det bästa sättet för att skapa fler jobb. I stället borde Sverige satsa på utbildningssystemet, på infrastruktur och bostadsbyggande i storstäderna.
2. Konjunkturen
I takt med att ekonomin försämrats och arbetslösheten gått upp har Anders Borg ändrat sin argumentation. Sedan finanskrisen slog till ska jobbskatteavdragen – hepp! – även fixa konjunkturen.
Den argumentationen är en bluff. Av det enkla skälet att breda skattesänkningar inte är bra konjunkturpolitik. Detta eftersom en stor del av resurserna hamnar i fickor på höginkomsttagare som inte behöver konsumera mer, utan sparar pengarna i stället. Vill man stimulera ekonomin är det mycket effektivare att höja barnbidragen, eller höja statsbidragen till kommunerna så att fler kan anställas i vården och skolan.
3. Välfärden
Jobbskatteavdragen är inte effektiva för att skapa mer jobb, och det är inte bra konjunkturpolitik. Så vad ska Alliansen ha dem till?
Det finns ett skäl som Borg aldrig velat prata om, eftersom de flesta svenska väljare helt enkelt inte håller med. Det handlar om att syftet med skattesänkningarna är skattesänkningarna i sig. Ett mindre offentligt åtagande och försämrad trygghet. En annan samhällsmodell.
Enligt Konjunkturinstitutet måste Sverige de närmaste åren höja skatterna eller göra nedskärningar med över 70 miljarder bara för att behålla nivån i välfärden, givet att överskottsmålet ligger fast.
I det läget väljer Anders Borg att sänka skatterna med 16 miljarder.
Efter sju år är vi äntligen där. Framme vid diskussionen Anders Borg aldrig ville ha. Det som politik alltid egentligen handlar om.
Vilket samhälle är det vi vill ha?
Satsa på skolan – sänk inte skatten
Skriv på ledarsidans upprop för mer pengar till skolan