De politiska partierna har blivit förstatligade
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Fredrik Reinfeldt, Lars
Leijonborg och Göran Hägglund är hemma hos Maud Olofsson. De ska lära känna varandra och tillsammans staka ut segervägen till valet år 2006. Allians för maktskifte, heter det borgerliga projektet.
Statsminister Göran Persson ska inom kort göra en regeringsombildning. Också han har siktet inställt på valet 2006. Toppa laget, lyder devisen. Så kan maktinnehavet bibehållas, är tanken.
Regeringsfrågan tycks fylla det politiska tomrum som uppstått i svensk politik efter ett år med EMU-folkomröstning, Anna Lindh-mord och EU-parlamentsval. I stället för debatt om verklighetens bekymmer som arbetslösheten, vårdkrisen och den ökande segregationen kommer frågan om regeringsdugligheten i centrum. Teknokratin triumferar.
Men så meddelar socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist att han slutar. Partiordförande Persson ska denna vecka tillsammans med LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin få fram ett förslag till efterträdare.
Socialdemokraterna tvingas plötsligt att byta fokus – från regerande till partiarbete, från statsmakt till folkrörelse. Det är hälsosamt. Rosenbads överhöghet framför Sveavägen har inneburit en urholkning av socialdemokratins folkrörelsesjäl.
Lars Stjernkvist har visserligen försökt öppna upp partiet och infört mer av dialog med väljare och medlemmar. Ändå är partiverksamheten svagare än någonsin i dag. Det borde leda till en stunds eftertanke inför valet av ny partisekreterare.
Partikrisen är inte bara ett socialdemokratiskt bekymmer. Problemet med dagens politiska partier är att de i så hög grad har förstatligats. I stället för att vara kanaler för folkviljan blir de utlöpare av statsmakten. De har upphört att vara sociala rörelser och förvandlats till kampanjmaskinerier med valvinsten som bärande idé.
Det politiska medlemskapet har därmed spelat ut sin roll. Om allt fokus ligger på röstfiske är det som väljare, inte som partimedlem, medborgaren möjligen betyder något. Politiken professionaliseras och avståndet mellan folk och folkvalda ökar.
Detta märks inte minst i den yngre generationen. Slarvigt påstås ibland att de unga skulle vara politiskt ointresserade. Så är det inte, däremot ser de inte de politiska partierna som bästa verktyg för samhällsförändring.
Det groende grumliga missnöje som uttrycktes i junilistans framfart visar också att partierna inte har pejl på vad som rör sig i folkdjupet. Framför allt har de inte lyckats vända oron för det nya till framtidstro och samhällelig tillit. Det är illavarslande för demokratin.
Folkbildningen tycks märkligt nog lyckas med det som partierna misslyckas med. Så gott som varje kväll pågår samtal om livet och politiken, om Sverige och världen i ABF-huset i Stockholm. Liknande arrangemang finns runtom i landet. Varför strömmar människor dit men inte till partiföreningarna? Kanske för att de blir tagna på allvar som medborgare och medmänniskor och inte bara betraktas som objekt för allehanda valstrateger?
Socialdemokraterna måste åter bli en social rörelse som kan vända missnöjet till tro på att en annan värld är möjlig, att ett bättre samhälle kan skapas.
Den nya partisekreteraren måste förstå att politik är mer än parlamentarism, att partiarbete är förmer än utspel på DN
debatt och att Sveavägen 68 har sitt uppdrag från betydligt fler än herrarna i Rosenbad.