Ser inte Kristersson att skolbarnen är hungriga?
"Någonting håller på att förändras, här och nu i Sverige"
Anna Goliat är administrativ chef på Hjulsta grundskola.
– Vi märker att eleverna är hungrigare på måndagarna. Skolan serverar frukost till lärare och elever varje dag och vi ser att det är fler som äter av den nu än tidigare, säger hon till Nyhetsbyrån Järva.
Det var i höstas varningssignalerna började komma in. Allt fler skolbarn kommer hungriga till skolan, i Sverige.
I en enkät SVT skickat ut till kommuner i Stockholmsregionen har drygt hälften märkt en förändring.
– Vi brukade laga 75 kilo pasta till 1 000 portioner, nu är vi uppe i 90 kilo, säger Therese Faulseit, kökschef för Blombackaskolan och Oxbacksskolan i Södertälje.
I Salems kommun säger kökspersonalen att ”många elever tar om mat 2-3 gånger”.
I politiken finns alltid stora och små saker. Säkerhetspolitik är en stor sak, inflationen, kärnkraften, skatterna och arbetslösheten också. De fick alla stort utrymme i partiledardebatten i riksdagen i onsdags. Och de är viktiga.
Men små saker är också viktiga.
Som att ha råd med frukost.
När jag lyssnar på regeringens företrädare är det som att de inte hör barnens röster. Den stora abstrakta politiska världen och människors vardag möts inte. Inövade talepunkter, PR-tricks och fulspel tar allt syre. Avståndet har blivit för långt.
Men för många barn i Sverige är politik att gå hungrig.
Hur är inte det en jättefråga?
I Göteborg säger vi alltid bamba. Jag vet att det låter konstigt i resten av Sverige, men för mig heter skolmatsalen alltså bamba. Personalen kallas bambatant, oavsett kön.
Det låter nog ännu konstigare.
En vanlig skoldag serverar de nästan 1,4 miljoner måltider.
Jag tror att vi alla har en relation till bamba. Vissa tyckte maten var oätlig och klagade hela tiden, särskilt när vi fick fisk. Inte helt ovanligt i Göteborg.
Andra hade svårt att äta med andra. Själv gillade jag oftast maten eftersom jag kunde äta lite vad jag ville. Utom av köttbullarna som alltid noggrant delades ut i lika stora portioner.
Men om jag blundar kan jag fortfarande se matsalen i Dalaskolan i västra Göteborg framför mig, och den breda stentrappan ner till den. Doften av ungstekt makrill dröjer kvar och ljudnivån var sannolikt ett arbetsmiljöproblem för alla inblandade.
Bamba har djupa rötter. 1946 infördes statliga bidrag så att alla kommuner kunde införa kostnadsfria måltider. 1997 blev det lag, en rättighet för alla elever.
Idag, när allt är så mycket mer genomtänkt än förr, är måltiderna "pedagogiska verktyg" en del av skoldagen tillägnad lärande. Skolverket har tagit fram en 18 sidor lång manual för rektorer med en tydlig checklista exakt vad barnen ska lära sig.
Måltiden kan användas pedagogiskt i svenska, matematik, språk, naturorienterade ämnen, engelska, samhällsorienterande ämnen samt idrott och hälsa. Och i bild. Under varje punkt föreslår skolverket vad som ska läras ut.
I kemi ska exempelvis årskurs 7 till 9 prata om "Kemiska processer i människokroppen, till exempel matspjälkning".
Hoppas de hinner äta också, tänker jag när jag hunnit fram till kapitlet "Skolmåltiden är vårt guldägg" med erfarenheter från Gustaf Adolf-skolan i Alingsås.
Men det finns ett tydligt glapp mellan Skolverkets broschyr och vardagen i Hjulsta, Södertälje och Salen. En spricka mellan det Sverige som finns på papper – och i verkligheten.
Sveriges Stadsmissioner, som varje år kartlägger ekonomisk utsatthet i Sverige, är inte förvånade.
– Livsmedel har ju gått upp mycket mer än den generella inflationen, med nästan 15 procent, och mejeriprodukter har ju gått upp mellan 20 och 40 procent. Många familjer får inte ihop det, säger Jonas Wihlstrand generalsekreterare, till SVT.
En ny grupp har börjat söka sig till Stadsmissionen, som tidigare inte har behövt stöd: arbetande föräldrar.
– Någonting håller på att förändras, här och nu i Sverige. Barn ska inte behöva känna sig hungriga hela veckan, och vara jätteoroliga inför ett lov, säger han.
Jonas Wihlstrand drar paralleller till 90-talskrisen. Även då var det civilsamhället som varnade först och som tog första stöten. Och han efterlyser en politisk samling inför lågkonjunkturen.
Enligt Rädda Barnen, som sedan 1991 tagit fram statistik på barnfattigdom i Sverige, lever nästan 200 000 barn i ekonomisk utsatthet. Det är ungefär var tionde. Eller var, innan den nuvarande krisen.
Det är dessa som nu drabbas först och hårdast. Men det kommer inte att stanna där. Inflationen låg i november på 10,2 procent och matpriserna ser ut att fortsätta stiga.
Och då har ännu inte många andra kostnadsökningar slagit igenom fullt ut, som höjda hyror och effekterna av räntehöjningarna.
Stadsmissionernas och Jonas Wihlstrands krav på politikerna att samla ihop klingar ohörda.
Ulf Kristersson verkar i varje fall vara någon helt annanstans.
I sin inledning i riksdagens partiledardebatt efterlyste han mindre polarisering och mer samarbete. Men "samarbete" betyder inte någon blocköverskridande dialog utan att oppositionen ska rösta för hans politik.
Ser inte Kristersson att skolbarnen är hungriga? Förstår han inte att sänkta skatter för dem med högst inkomster och samtidigt nedskärningar i kommunerna kommer att förvärra situationen?
Förstår han inte att hushållens ekonomi kommer att behöva stöd på samma sätt som under pandemin? Att tuffa kriser kräver verklig samling?
Jag vet inte.
Det är som att utsikten från de fina salongerna inte når till Hjulsta, Södertälje och Salem.
Nasser Hussein, biträdande rektor på Kista International School, säger till Nyhetsbyrån Järva att det nu kan bli aktuellt att införa frukost på skolan.
– Eleverna ska inte missa lektioner på grund av att de är hungriga.