Oppositionen spelar schack, Tidölaget rugby
Nu är jag rejält orolig
Jag bläddrar dystert bland rubrikerna dagen efter partiledardebatten i söndags.
”Inte bara gyttjebrottning” skriver Tomas Ramberg, på DN.
Inte bara.
Expressen har låtit en retorikkonsult, Nina Buchaus, granska varför Magdalena Andersson talade långsamt.
– Det uppfattas av mottagaren som dominant. Det kan vara en fördel, hon vill visa på att hon kan leda Sverige, är analysen.
Även Aftonbladets My Rohwedder såg en ”politisk gyttjebrottning” och enligt SvD:s Henrik Torehammar var debatten ”hetsig”.
Själv lyssnade jag inte så mycket på själva teatern. Politik är alltid delvis en form av underhållning. Istället försökte jag använda partiledardebatten lite som en kristallkula.
Partiledaredebatter är lite som små fältslag för partierna. Partiledarens stab mobiliserar all kraft de kan. Man tar fram långa listor på argument och motargument.
Ofta övar man, testar sig fram. När Ebba Busch gav sitt telefonnummer till Magdalena Andersson var det sannolikt grundligt inövat.
Jag hoppas Magdalena Andersson ger numret till Kombilotteriet. Av omtanke. Ebba Busch ser ut att behöva lite glädje i vardagen, som opinionssiffrorna ser ut.
Men just alla dessa förberedelser gör att partiledardebatter ger en bra bild av partiernas dagsform. Så nu är jag rejält orolig.
Agendas ämnen var skatter och bidrag, antisemitism och islamofobi, unga kriminella samt kärnkraft och vindkraft. Det var alltså högerns hemmamatch. Ämnen som välfärd, jobb, ekonomin och klimatet var inte med eller vinklade på ett sätt som gav Tidöpartierna fördel.
Så här är SVT numera. Enligt förra Mediebarometern tappade de också förtroende bland progressiva väljare. Mest bland Vänsterpartiets.
Men även en bortamatch kan spelas som ett lag, vilket de fyra partierna i oppositionen helt misslyckades med.
Socialdemokraterna verkar ha som strategi att vänta med att samla oppositionen till efter partiets kongress som hålls 28 maj till 1 juni nästa år. Det kan mycket väl vara för sent.
Det var öppet mål när Jimmie Åkesson försökte ge lektioner om antisemitismen eller Tidöpartierna låtsades att skattesänkningar inte betalas med sämre välfärd. Eller i frågan om alla prishöjningar för vanligt folk. Eller om att Sverige missar alla klimatmål.
Eller Jimmie Åkessons gängkriminella bröllopsgäster.
Så många enkla poänger blev bara hängande i luften.
Tidölagets strategi var istället attack, attack, attack. Det kallas ibland med ett mustigt uttryck ”flood the zone with shit” och kommer från Donald Trumps rådgivare Steve Bannon.
Genom att ljuga eller vägra diskutera sakfrågorna kan motståndaren helt enkelt inte vinna de korta minuter man har i TV. Inte om man skriker och avbryter sönder alltihop.
Gängkriminella på Åkessons bröllop – men sossarna då?
Ministrarna sänker sin skatt med 4000 kronor i månaden – men sossarna då?
Klimatmålen upp i rök – men Miljöpartiet då?
Min känsla efteråt var att oppositionen tänker spela schack mot några som spelar rugby.
En bättre idé vore att de fyra ledarna för oppositionen inser att de inte kommer att vinna några debatter om de inte samarbetar. Alternativet har de provat nu.