Utan väst tvingas Hamas gå till Iran

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nyhetsbilderna från Gaza är outsägligt sorgliga. Palestinier skjuter mot palestinier. Alltmedan den israeliska ockupationen pågår och den palestinska vardagen trasas sönder av fattigdom, arbetslöshet, förtryck och våld.

Inte heller den israeliska vardagen är särskilt fredlig. Det så kallade säkerhetstänkande som Sharon och hans efterträdare Olmert står för leder bara till än mer osäkerhet, än mer hat och än mer hopplöshet. Orättvisan kan inte byggas bort med en mur eller döljas i prunkande bosättningsträdgårdar.

I lördags meddelade den palestinske presidenten Abbas (Abu Mazen) att han tänkte utlysa nyval. Han har tröttnat på Hamas. Har han någonsin gett Hamasstyret chansen, kan man undra.

Abbas fick genast beröm från Israel, USA och England. Hans anhängare i Fatahrörelsen jublade förstås också. Den gamla Arafatgenerationen har ännu inte tagit åt sig av det svidande nederlaget i vinterns parlamentsval. I stället för att reformera sin i vissa delar korrupta rörelse försöker de hänga sig kvar vid makten.

Abbas spelar högt. Hamas har redan underkänt hans tilltag och hävdar att han inte har någon rätt att utlysa nyval. Den palestinska konstitutionen är inte klar på denna punkt.

Ett är dock klart: våldet ökar. Fatahanhängare och Hamasanhängare skjuter nästan dagligen mot varandra. Inbördeskriget är nu mycket nära.

Det vi ser på Gaza och på Västbanken är frukterna av västvärldens isoleringspolitik. När palestinierna i god demokratisk andaÌ´0;–Ì´0;hyllade av

FN:s observatörerÌ´0;–Ì´0;valde sitt parlament och sin regering blev västmakternas svar: Vi svälter ut er.

Med ekonomisk isolering, fattigdom, starkt kringskuren rörelsefrihet och en handlingsförlamad regering (mängder med palestinska ministrar och parlamentsledamöter sitter i israeliska fängelser sen i somras) ska missnöjet växa och folket resa sig mot Hamasstyret. Så är strategin.

USA och EU vill, i samarbete med ockupationsmakten Israel, krossa den demokratiskt valda Hamasregeringen. I stället ska Arafats gamla rörelse kunna återta makten.

Det är ett cyniskt spel, där människors liv och framtid används som spelbrickor. Som vanligt är det stormakterna som okänsligt flyttar dessa brickor.

Tidigare i höstas ledde jag en diskussion om Mellanöstern på ABF till minnet av Sten Andersson. Ambassadör Anders Bjurner, som arbetade många år med Mellanöstern under Sten Anderssons tid, var med. Han betonade vikten av dialog, att man måste tala med alla legitima parter i en konflikt.

”Man sluter inte fred med sina vänner utan med sina ovänner, sa alltid Sten Andersson”, påminde Bjurner.

En viktig påminnelse.

Under den bushska hegemonin där kriget mot terrorismen regerar har plötsligt européerna upphört att tro på dialog.

EU borde ha tagit tag i det positiva, att Hamas gick den politiska vägen och därmed indirekt erkände Osloavtalet varpå den palestinska myndigheten är grundad. Att Hamas ensidigt höll över ett års vapenvila. Att Hamas talade om 1967 års gränser och därmed kunde tänkas ställa upp på en tvåstatslösning.

Med dialog kunde den positiva utvecklingen ha förstärkts. Men EU lydde USA och valde isolering. I stället för att utveckla relationerna till väst tvingas Hamas att gå till Iran.

Det vi nu bevittnar är en katastrof.

Västvärldens skuld är stor.

 Helle Klein är tjänstledig för studier men fortsätter att skriva krönikor.

Helle Klein