S måste först bli ett modernt parti
Den store italienske konstnären Michelangelo brukade påpeka att när andra skulptörer tittade på ett block marmor och bestämde vad de ville göra av det, brukade han själv titta på det och se vad stenen ville bli. ”Jag såg ängeln i marmorn och högg tills jag lyckades befria honom”. I år firar hans Sixtinska kapell 500 år.
Finansminister Anders Borg besökte i veckan Italien. Bakom sig lämnade han en svensk vårbudget och en politisk debatt där bilden av en regering utan visioner börjar sätta sig.
”Största S-lyftet sedan Palme”, ropar tidningarna om Stefan Löfvens opinionssiffror medan Socialdemokraterna upprepar sitt mantra om regeringens brist på visioner, lyckliga över att det äntligen börjar fastna. Det är naturligtvis utmärkt. Samtidigt inställer sig osökt frågan: har ni kollat er själva i spegeln?
Kanske är det rentav vad de gör. För dagens socialdemokrati verkar nästan lika rädd för visioner som Fredrik Reinfeldt själv och trivs rätt bra när den får ligga sked med regeringen i mittens rike, ängsligt kikande mot resultattavlan.
Det är en välkänd strategi. Det handlar om att hela tiden lugna väljarna. Försäkra dem om att Socialdemokraterna är pålitliga, regeringsdugliga och ofarliga. Inte ta någon position som kan uppröra någon. Politik mer som konsten att inte trampa fel - snarare än att göra rätt. Riskminimering, riskminimering, riskminimering. Ett tillvägagångssätt som brukar associeras till när Tony Blair lyckades göra det brittiska Labourpartiet valbart igen på 90-talet.
Problemet är bara att Blair – innan han började med riskminimering, riskminimering, riskminimering – först hade genomfört en omfattande förnyelse av sitt parti. I den ingick även en del obekväma positioner: som att stå upp och deklarera ”Je suis European”, trots brittisk EU-skepsis till exempel. Och det går inte att hoppa direkt till steg två. Innan du kan börja ägna dig åt riskminimering måste du uppfattas som ett modernt parti.
Och det gör inte de svenska socialdemokraterna.
Förstagångsväljarna i valet 2014 kommer att vara födda 1996, två år efter att Socialdemokraterna senast gick från opposition till att vinna ett val mot en borgerlig regering. På nyårsdagen det året var det totala antalet webbsidor på internet 623 stycken. På hela jorden.
Det är en värld som förstagångsväljarna knappt kan föreställa sig, men som socialdemokratin fortfarande drar nästan all sin energi ur.
Efter den tidens skiljelinjer – om det så gäller EU, privata alternativ i vården, budgetregler eller saneringspolitik – navigerar partiet fortfarande större delen av sitt inre liv.
Och Stefan Löfven måste nu genomföra vad hans företrädare inte klarade av: en ny socialdemokrati.
Partiets strateger brukar å ena sidan klaga över den åldrande medlemskåren, å andra sidan vara just de som, i rädsla för att uppröra någon särskilt känslig mittenväljare, alltid vill spela ner just de frågor som lockar unga människor till politiken.
Om man ska överdriva lite kan man säga att Socialdemokraterna i dag är ett parti som varken har någon utrikespolitik, någon miljöpolitik eller driver några feministiska frågor.
Miljöpolitiken lämnade man över till Miljöpartiet under det rödgröna samarbetet. Feminismen försvann i någon kalkyl om att den kan skrämma väljare och utrikespolitiskt dansar man med i Carl Bildt-doktrinen.
När Bildt får kritik för hur han har hanterat de fängslade journalisterna i Etiopien är Socialdemokraternas Urban Ahlin snabbt ute och försvarar honom. När Sverige stoppar EU-sanktioner mot Syrien backas Bildt upp av Ahlin. Samme Ahlin som går ut med besked om att han vill se fortsatt vapenexport till Saudiarabien vid ett eventuellt regeringsskifte.
Det är en sak att maktpolitisk diplomati och företagens intressen går före hos en borglig utrikesminister, men Socialdemokraterna borde stå för något annat. Utrikespolitik är viktigt. Inte bara i sak, utan för ett partis hela själ.
De flesta politiskt aktiva började sitt engagemang inom dessa frågor. I Norge spelar utrikesminister Jonas Gahr Støre stor roll för hela socialdemokratins profil. Hans bok Å gjøre en forskjell som kom ut 2008 tar tydlig ställning, med internationell rätt som utgångspunkt. Den har varit både kontroversiell och inspirerande, precis som Anna Lindh var på sin tid. Och vad hade hänt om inte Olof Palme förstått att tv:ns inträde i folkhemmet skulle göra orättvisor i fjärran till fundamentala frågor för en hel generation?
Dagens unga – som växer upp med globalisering, öppenhet, informationsteknologi, ökande jämställdhet och miljömedvetenhet inpräntat i sig sedan dagis - hur ska de relatera till dagens socialdemokrati? Och omvänt: hur kan ett parti som är för datalagring och ett handelsavtal som Acta, vilket riskerar fattiga människors liv för att läkemedelsbolagen ska kunna göra större vinster, relatera till de nya rättviserörelserna? Eller för den delen till ett ockuperat Wall Street.
Ja, politik handlar om att vinna val, men vision betyder trots allt syn. Det handlar om hur man ser på saker. Tittar man på opinionen och ser järnfasta positioner som det bara är att förflytta sig emellan på ett sätt som stör så få personer som möjligt? Eller tittar man på opinionen och ser hur man skulle kunna bygga en ny majoritet som kan göra det nödvändiga möjligt?
Det var det som var det magiska i Michelangelos blick och som också kännetecknar alla stora politiker.
Ser du saker som de är, eller som hur de kunde vara?
Sedan är det bara att hugga i marmorn. Tills du vinner valet.
Eller förstör din manikyr.