Thatchers arv – något att lära av
Margaret Thatcher var en politiker som verkade avsky politik. Men hon har något att lära oss.
Det finns få demokratiska ledare som rör upp så mycket känslor som Margaret Thatcher, Storbritanniens konservativa premiärminister mellan åren 1979 och 1990.
Nu är hon borta, död i en stroke. Hon blev 87 år gammal, men konflikten om hennes politiska arv kommer sannolikt att fortgå i åratal framöver.
Det är måhända ofint att påpeka, men för väldigt många var Lady Thatcher det samma som politisk konflikt. Hon verkar ha sett på sig själv just så.
Hon tog över som premiärminister i ett socialdemokratiskt styrt imperium som satts under IMF:s förmyndarskap. 29 miljoner arbetsdagar hade förlorats i strejker bara det året. Arbetslöshetssiffrorna var kolsvart 30-talsdystra. Stora arbetsgivare inom industrin hade försvunnit över en natt. Under 1970-talet var elleveranserna avstängda flera timmar om dagen, inflationen var chockhög.
Margaret Thatcher, en enkel handlares dotter, kom till makten. Hon blev landets hittills enda kvinnliga premiärminister, Labour drevs allt längre vänsterut och en epok i brittisk politik var inledd.
Tony Blair, den förste socialdemokratiske premiärministern på 18 år, konstaterade i sina memoarer att Storbritannien var i behov av industriella och ekonomiska reformer vid 70-talets slut.
Och reformerna kom. Med besked. Margaret Thatcher sökte konflikten och striden. Hon har av Annie Lööf - en av Thatchers svenska fans - kallats för en politiker som "visade var skåpet ska stå". Och de första som fick se det var den brittiska fackföreningsrörelsen. Thatcher förbjöd fackliga sympatiåtgärder. Hon avskaffade fackledningens rätt att bestämma om strejker och blockader
När Margaret Thatcher bestämde sig för något tog hon i. Hon kallades inte Järnladyn för intet.
Falklandskriget, undfallenheten mot regimerna i Chile och Sydafrika, förbudet för brittiska myndigheter att framställa homosexualitet på ett positivt sätt är saker som fläckar hennes eftermäle.
Mytbilden är att hon fick ett krisande Storbritannien på rätt fötter. I verkligheten pekar all statistik åt ett annat håll.
Arbetslösheten var högre när Thatcher avgick än när hon tillträdde. Inflationen var fortfarande tvåsiffrig när hon av sitt parti tvingades bort från partiledarposten.
Under Thatchers regim exploderade fattigdomen. Klassklyftorna växte lavinartat. Kriminaliteten dubblerades. Infrastrukturen vansköttes. Avindustrialiseringen av Storbritannien gick i rekordfart, även lönsamma industrier slogs ut. Hela städer i norr fick förfalla och regeringen övervägde att överge staden Liverpool efter upploppen 1981. I den här delen av landet är det fortfarande i det närmaste omöjligt för Thatchers parti att vinna val, trots att de bytt partiledare fem gånger sedan dess.
Margaret Thatcher var en politiker som verkade avsky politik. Mellan 1979 och 1989 genomfördes inte mindre än 50 olika lagändringar som minskade den politiska makten på lokal nivå.
Samtidigt förstod hon att det bara var politiken som kunde nå hennes verkliga mål - förändra människorna och deras moral. Hon var en ideolog som benhårt trodde på sin vision.
Ett exempel: när Thatcher blev Storbritanniens premiärminister gjorde hennes regering stora insatser för att förändra landets allmännyttiga bostadsbestånd, där de trogna Labour-väljarna bodde. I en satsning erbjöd högerregeringen hyresgästerna att köpa sina bostäder till kraftigt reducerade priser eller få höjda hyror. Kort därefter kunde de sociala myndigheterna rapportera att hemlösheten ökat explosionsartat.
Rent politiskt fungerade den thatcheristiska övningen. De som blev kvar i dyra hyresrätter fortsatte att rösta på Labour, men opinionsundersökningar som genomfördes några år senare visade att mer än hälften av de nyblivna bostadsrättsägarna nu sympatiserade med de konservativa.
Margaret Thatcher förstod att politik och politiska beslut gjorde skillnad i människors vardag. Så lyckades hon också vinna tre val på raken.
Oavsett vad man tycker om den politik Thatcher stod för är det en läxa fler bör göra.