Bråkmakarna är inte hela svaret
Kravallerna i Storbritannien ser ut att fortsätta med oförminskad styrka. Oroligheterna går in på sin fjärde dag och sprider sig till Birmingham, Bristol, Nottingham och Liverpool. Under ett dygn ringdes 20 000 samtal till räddningstjänsten i London.
Premiärminister David Cameron måste besvara en fråga: Hur ska han agera för att återfå kontrollen över gatorna i det land han styr?
16 000 poliser ska ut på Londons gator och rättsprocesserna mot de drygt 450 personer som hittills gripits ska snabbas på.
Kritiken mot den brittiska regeringens frånvaro har varit svidande och både Cameron och hans inrikesminister Theresa May har tvingats avbryta sina semestrar för att visa ledarskap.
På torsdag återkallas parlamentet för att debattera kravallerna. Labour lär ställa Cameron och hans regering till svars för en politik som försämrar människors framtidsutsikter.
Storbritannien är ett av Europas tuffaste klassamhällen. I inget annat industriland är chanserna till social rörlighet så små som här, enligt OECD. I Tottenham, där kravallerna startade, är arbetslösheten uppe i 8,8 procent och barnfattigdomen är utbredd.
Strejker, protestmarscher, universitetsockupationer och studentprotester har kantat Camerons tid som premiärminister. Aktionerna har varit människors svar på regeringens tuffa nedskärningspolitik.
Vill man förstå kravallerna kan det vara värt att komma ihåg det. Hela svaret finns kanske inte där, men högerfalangen i Camerons parti verkar tro att kravallerna bara handlar om kriminalitet. Den konservative parlamentsledamoten Roger Helmer har uppmanat
armén att ge sig ut på gatorna och ”skjuta plundrare och mordbrännare”.
Kriminalitet, drog- och våldsromantik är en del i det pussel som måste läggas för att förstå de senaste dagarnas kravaller, stölder och plundringar. Men det innebär inte att vi kan blunda för ojämlikhet och utanförskap.