Diskrimineringen är helt oförsvarlig
Det händer egentligen mycket lite när det gäller löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det visar siffror LO i går kunde publicera. Trots årtionden av jämställdhetspolitik, jämställdhetsdebatt och jämställdhetsprogram tjänar kvinnor i genomsnitt fortfarande bara 84 procent av mäns löner.
De är inte eniga
De fyra senaste åren har skillnaden minskat med en enda procentenhet, och en del av det är sannolikt resultatet av industrikrisen.
Det är mot den bakgrunden LO kommer att driva frågan om jämställdhetspotter i den kommande avtalsrörelsen. Men inte enigt. Tre av industriförbunden tycker potten är för stor och LO:s jämställdhetsambitioner för höga.
Det är en oförsvarlig linje. Problemet är inte att det görs för stora insatser för att jämna ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner. Problemet är att det görs alldeles för lite.
Lika obegripligt är det att tjänstemännens och akademikernas organisationer tycks så ointresserade av att ta ett fackligt ansvar för frågan. Bland tjänstemän är skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner nämligen ännu större än genomsnittet.
En kvinna i ett arbetaryrke tjänar i genomsnitt knappt 90 procent av vad en man i ett arbetaryrke tjänar. För tjänstemännen är motsvarande siffra under 80 procent.
Tjänstemännens organisationer producerar fina rapporter om jämställdhet, men någon strategi för det egna ansvaret – avtalen – är svår att spåra.
Precis som för arbetare är tjänstemännens arbetsmarknad könsuppdelad. Kvinnor på vissa avtalsområden, män på andra. Och i båda fallen är de områden som domineras av kvinnor oftast sämre betalda.
Det är just därför det inte räcker att tala om lika lön för lika arbete – ett nog så kontroversiellt krav kan det visa sig. Frågor om individuell lönediskriminering främst en fråga för tjänstemän och akademiker – kan i viss mån åtgärdas med antidiskrimineringslagar och rättsprocesser.
Något mer behövs
Ska det relativa löneläget för stora kollektiv av felavlönade kvinnor förändras, behövs något mer, ett fackligt handslag och arbetsgivare som accepterar att det faktiskt inte kan vara rätt att kvinnor i genomsnitt ska tjäna mycket mindre än män.
Och det gäller hela arbetsmarknaden.
LO:s krav på jämställdhetspott är ett litet steg, och ändå alltför stort för delar av organisationen. Men var finns tjänstemännen, och var finns arbetsgivarna?