Drömmarna finns – utom i politiken
18 NOVEMBER 2012. Drömmar
Musse Pigg äger sedan ungefär två veckors tid Darth Vader.
George Lucas, skaparen av Star Wars, har sålt sitt bolag Lucasfilm till Walt Disney för 27 miljarder kronor. Disney planerar nu en ny Star Wars-film. Den beräknas vara klar till år 2015. Sedan tänker man sig en ny produktion vartannat eller vart tredje år.
Star Wars ska bli som James Bond.
Nina Björk börjar sin senaste bok ”Lyckliga i alla sina dagar” just med Disney. Den största drömfabriken av dem alla. Prinsessorna som med ögon stora som tallrikar och midjor smala som handleder sjunger om vikten av ”att tro”. Disneys filmer handlar nästan alltid om det nödvändiga i att satsa på det omöjliga och mot alla odds göra drömmen verklig.
Nina Björks bok har främst diskuterats som en kritik av kapitalismen. Vilket den också är. En mer modest tolkning av dess grundfråga skulle dock också kunna vara:
Varför finns drömmar överallt utom just i politiken?
”Vi har en dröm. Den handlar om att bry sig om hem, familj och vänner. Året om.” Detta är ingen text ur Kristdemokraternas valmanifest utan en reklambroschyr för inredningsprylar. Reklamtexten för en designad pläd talar i dag vackrare om gemenskap än Socialdemokraternas företrädare. Självhjälpsböckerna berättar för oss att allt är möjligt: ”Du kan välja ditt liv”, ”Det är aldrig försent att ha en lycklig barndom”.
Samtidigt tävlar politikerna i att tala om hur lite som är möjligt. Nej, du kan inte välja ditt samhälle och ja, det är för sent att göra saker annorlunda.
Är du snäll kan du dock få ytterligare ett skatteavdrag till ditt livspussel.
Nina Björks poäng är att våra drömmar, vårt behov av Disneyprinsessor och deras längtan både är radikal och naturlig. ”Längtan till någonting är också en längtan bort från någonting”. När dessa känslor bannlyses ur politik och samhällsdebatt plockas de upp av konsumtionssamhället i stället. Man skulle kunna tillägga: för att de fungerar.
George Lucas hade redan skrivit två utkast till Star Wars när han 1975 återupptäckte en gammal bok som han hade läst i college: Mytforskaren Joseph Campbells ”The hero with a thousand faces”.
Campbells bok från 1949 driver tesen att alla inflytelserika myter som har överlevt genom årtusendena är uppbyggda utifrån en och samma struktur. Campbell kallar den för ”monomyten”.
Det var en gång en hjälte. Och när vi för första gången möter honom är det i den vanliga världen. Han får på något sätt kontakt med en annan verklighet och uppmanas träda in i den. Han har nämligen ett uppdrag där. Hjälten accepterar detta och ställs inför en rad prövningar. Det hela rör sig mot någon form av slutstrid som han måste vinna – ofta med hjälp av saker han har lärt sig under resans gång. Överlever han kan han få en stor gåva. Någon form av insikt om sig själv och tillvaron. Slutligen måste han bestämma om han ska återvända med denna gåva till den vanliga världen. Eller inte. Så berättar vi sagan oavsett tid, kultur, språk eller sammanhang.
Joseph Campbells uppställning gav George Lucas den struktur han behövde för att färdigställa Star Wars. En urgammal universell myt – den här gången med lasersvärd.
Myterna hjälper oss att hantera inre problem, mysterier och trösklar som är universella för alla människor, menar Campbell. De hjälper oss förstå vår egen betydelse i förhållande till något större. De fyller vårt behov av att röra vid det som är evigt – att åtminstone nudda vid mysterierna.
Utan den här dimensionen är vi tomma. Vi berättar historier för att känna att vi lever. För att våra yttre upplevelser ska ha något att resonera mot. När de politiska partierna slutar berätta historier och inte vill bära våra drömmar gör prylarna det i stället.
På ett plan kan man, precis som Nina Björk, analysera detta som djupgående konsekvenser av kapitalismen. På ett mer praktiskt plan kan man analysera det som dålig politisk kommunikation.
Med andra ord: Om det går att sälja plädar på drömmar om gemenskap, borde det gå att sälja Stefan Löfven med det också.
Varför tonar de politiska partierna ner allt som har med moral, värderingar och drömmar att göra samtidigt som vårt behov av berättelser om moral, värderingar och drömmar verkar vara större än någonsin?
I svensk politik har ”regeringsduglighet” blivit mantrat framför alla andra. Det har kommit att betyda att med allvarlig uppsyn och allt tunnare hästsvans värna om statsskulden.
”Reformduglighet” talas det mindre om.
Alla verkar just nu blanda ihop medel med mål. Höjden av radikalitet för många till vänster verkar vara att säga saker som: ”Vi socialdemokrater måste våga höja skatten”.
Varför då? Att något är impopulärt gör det inte automatiskt visionärt. Vad vill ni genomföra för reformer? Börja där. Inte
i budgetutrymmet.
Sanningen om politiken är att människor vill vara en del av något större. Vi vill tro att det vi lägger vår röst på betyder något mer än sänkt skatt för oss själva. Precis som vi vill tro att klockan vi köper är något mer än bara en sak som visar tiden. Reklambranschen tjänar miljoner på att berätta för oss hur den lilla tickande saken är så mycket mer. Dagens politiker gör däremot nästan inget alls för att berätta vad de är en del av eller vilken värld de vill skapa.
Vi behöver kanske inte lasersvärd men vi behöver politiker med förmåga att lägga ihop reformer och berätta om dem i termer av vilket samhälle de tror på. Inte bara företrädare som i valbarhetens namn rabblar politiska inköpslistor.
Nina Björk drömmer om politiker som slutar stirra på opinionen.
Jag drömmer om politiker som tittar mer på opinionen. Men i stället för att där se positioner huggna i sten som det bara är att förflytta sig mellan har förmåga att där se hur man kan bygga nya majoriteter för det man tror på.
Utan denna dimension blir politiken tom och förändringen omöjlig.
Reformer behöver historier och drömmar att resonera mot. Annars får politikerna precis de ointresserade plånboksväljare de förtjänar och brukar skylla ifrån sig på.