Ett försvarstal lånat av Nixon

Leijonborg tog sats kanske för sista gången i torsdags

Senast jag träffade Lars Leijonborg föreföll han nöjd med livet. Han hade lyckats tränga sig fram till korvdisken på Ullevi. Fri-idrotts-EM pågick.

– Det är sånt här som jag har tid med, sa han oväntat glatt.

En månad har förflutit när jag ser folkpartiledaren i tv. Svetten dryper. Rösten är på väg att skära sönder mikrofonen. Jag hör honom säga att han vill ha en svensk litterär kanon och att han gärna läser Vilhelm Moberg. Vilka romaner: ”Sista brevet till Sverige”? ”Soldat med brutet gevär”?

Folkpartiledaren tycker överraskande nog också om Strindberg. Första associationen blir för enkel och grov: ”En dåres försvarstal”. Kanske minns Leijonborg ”Röda rummet”, avsnittet där de liberala överklassdamerna ska idka välgörenhet bland arbetarna på Söder: ”Frälsning behöver vi inte”, säger snickaren...”men mat och kläder, arbete, mycket arbete och bra betalt.”

Liberaler har, ända sedan de stödde ett slags strejkbryteri i Stripa, haft svårt med arbetarna, särskilt när de är organiserade. Leijonborg vill disciplinera dem och kräva sjukintyg från första dagen. Annars kan de okynnesstrejka, som han sa.

En politikers styrka kan mätas först när taket ramlat över honom eller henne. Kan han eller hon resa sig ur ruinerna?

Leijonborg tog sats, kanske för sista gången i torsdags. Ängslig som en längdhoppare med två övertramp bakom sig. Han snubblade i starten. Vräkte glåpord över ”24-åringen” – sparkad, snabbt och brutalt som om Maud Olofssons arbetsrätt redan gällde. Fortsättningen blev en aning bättre. Leijonborg tycktes erinra sig alla klassiska försvarstals moder: Richard Nixons Checkerstal. Fast Leijonborg hade glömt ta med knähund till sändningen.

– Jag vänder mig till er för att lägga korten på bordet och säga hela sanningen, sa Nixon, anklagad för att ha tagit emot muta. En mindre affär jämförd med folkpartiets dataintrång. Några kommer att fortsätta att smäda mig, för de vill egentligen tysta mig, få mig att ge upp, fortsatte Nixon: Men, låt mig bara till slut säga. Oavsett vad som händer, kommer jag att fortsätta kampen. Jag ska kampanja över hela landet till dess vi drivit skurkarna från makten.

Ett långt eko av Leijonborgs slutrepliker i tv. Båda ville också påminna om att de var goda, omtänksamma pappor.

Nixon förförde tv-tittarna och nådde rikets högsta ämbete. (En olycka visade historien.)

Prognoserna för folkpartiledaren är dystrare. Hans maktbas har rämnat. Ingen tyst majoritet hörs ens viska Leijonborgs lov. När Marit Paulsen, en gång Aftonbladet-kolumnist, kommer ut ur skogen är det inte för att rädda partiledaren utan för att hålla liv i partiet: En frimicklare, sammanfattar hon Leijonborg.

Det sociala fallet rymmer alltid svår personlig tragedi. Medkänslan med Leijonborg måste ändå mätas upp i förhåll-ande till hans och hans lilla medarbetarstabs pervertering av den progressiva liberalismen.

– Det fanns inte någon som helst skillnad mellan Leijonborgs tv-budskap och Pia Kjærsgaards, sa en Danmarks-kännare till mig:

– Jo, det skulle vara den danska partiledarens principiella stöd för välfärdspolitiken.

Vi måste se upp med muslimerna, sa Leijonborg när han fick en fråga om högerkristna Livets Ord-skolor. Kriminaliteten lokaliserade han till förorterna och utländska gäng som söker sig till vårt land. Hårt arbetstyngda föräldrar anklagades för att fuska med sjukskrivningar.

”Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism, friheter och rättigheter och försvarare av individens integritet, till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan”, skriver Bo Ekman, liberal, tidigare Volvo-direktör, numera ledare för de viktiga, internationella Tällberg-konferenserna.

Folkpartiet har, visar Ekmans text, fått ut sina sakfrågor. Till dem hör förstås också dataintrånget och fifflet. Rubriken för den ”sakfrågan” lyder: Synen på demokratins och politikens arbetsformer.

Leijonborg lovade att också ”utländska författare” ska få plats i kulturkanon. Henrik Ibsen kanske, nu när 100-årsminnet av hans död ska högtidlighållas. Ibsen sammanfattar i sitt drama ”Samfundets støtter” med en enda mening folkpartiets och Leijonborgs sönderfall: ”Ett ögonblick kan komma, ett ord kan uttalas – och både du och härligheten går till botten.”

Följ ämnen i artikeln