Viktigt att skydda modiga anställda
De gamla kunde ligga ensamma i sina sängar i timmar och ropa på hjälp utan att någon personal kom. Det kunde gå veckor utan att de äldre fick duscha och liggsåren sköttes så dåligt att det ledde till kallbrand.
Detta berättade undersköterskan Sarah Wägnert om i ”Rapport” 1997. Hon var nyanställd och upprörd över vanvården som pågick på det äldreboende där hon arbetade. När hon påtalade bristerna för cheferna hände inget tyckte hon. Till slut gick hon ut i medierna, bröt tystnaden och uppmärksammade oss på skandalerna.
Tack vare henne infördes lex Sarah som innebär att alla som arbetar med att ta hand om gamla är skyldiga att anmäla oegentligheterna.
De flesta är nog överens om att samhället är beroende av modiga människor som säger ifrån när något går snett på arbetsplatserna. Tyvärr saknar privatanställda tillräckligt stöd i lagen för att kunna larma utan att råka ut för repressalier.
I går presenterades utredningen ”Stärkt skydd för arbetstagare som slår larm”. Tanken är att den ska ligga till grund för en lagändring men det finns anledning att vara kritisk mot förslagen som framförs.
Till exempel föreslår utredningen att arbetstagaren först ska ha slagit larm internt innan hen går ut offentligt. Dessutom måste det röra sig om så pass allvarliga missförhållanden som kan ge fängelsestraff eller liknande.
Att larma offentligt är oftast en sista utväg för en oroad anställd när inget hjälper. När chefen inte lyssnar och inget händer kan ett offentliggörande vara avgörande. Därför är det olyckligt om en anställd tvingas att först tala med chefen.
Att det dessutom måste röra sig om väldigt allvarliga brott är att sätta ribban lite väl högt.
Det är bra att frågan har utretts men ett verkligt skydd kräver ett starkare förslag.