Barn kan inte vänta på pappa i 195 år
Det finns en växelverkan mellan ett ojämlikt arbetsliv och en ojämlik vardag. Det är en ond cirkel, men det viktiga är att bryta mönstret.
I fredags, den 8 mars, kunde tidningen Arbetet berätta att svenska pappors andel av ledigheten för vård av sjuka barn, vab, nästan inte förändrats sedan 1989. Två gånger av tre är det kvinnan som stannar hemma.
Med dagens förändringstakt skulle det ta 195 år innan det är lika vanligt att pappa stannar hemma som att mamma gör det. Och ändå är vården av sjuka barn bara ett exempel på hur kvinnor tvingas ta ansvar för hem och familj, eller på hur bristen på jämställdhet påverkar arbetslivet.
Kvinnor tjänar i genomsnitt ungefär 14 procent mindre än män. Av de som arbetar deltid för att hinna ta hand om familjen är 90 procent kvinnor, och kvinnor utför varje vecka 8 timmar mer obetalt arbete i hemmen än männen.
Nästan varje yrke som domineras av kvinnor är sämre betalt än motsvarande yrken som domineras av män.
Det finns en växelverkan mellan ett ojämlikt arbetsliv och en ojämlik vardag. Könsroller som får kvinnor att prioritera ansvaret för familjen framför arbetet. Ett arbetsliv som betalar kvinnor sämre för deras arbete, som i sin tur gör att ännu större ansvar för hemmet faller på kvinnan.
Viktigast att bryta mönstret
Det är en cirkel, och som med alla cirklar kan vi diskutera i evighet om var den börjar. Men det viktiga är förstås att bryta mönstret. Det är nämligen inte rimligt att svenska barn ska vänta i nästan 200 år på att deras fäder ska ta fullt ansvar för dem när de är sjuka.
Jämställdheten står i centrum för den avtalsrörelse som nu pågår. LO-förbundens krav på en låglönesatsning genom att löneökningarna inte bara ska räknas i procent, utan också i ett ordentligt krontalspåslag, skulle framför allt gynna kvinnor eftersom de oftast har de lägsta lönerna.
Dessutom kräver LO-förbunden att tilläggsförsäkringen till föräldraförsäkringen byggs ut, och att den blir individuell. Då skulle pappor kunna stanna hemma med sina barn, utan att familjen behöver förlora lika mycket ekonomiskt.
Och skulle papporna ta en större del av föräldraledigheten kommer de att ta ett större ansvar när barnen senare blir sjuka. Och det skulle öka kvinnornas utrymme på arbetsmarknaden.
Föräldraförsäkringen är en nyckelfråga i jämställdhetsarbetet, också politiskt.
Det finns all anledning att kritisera arbetsmarknadens parter för att de inte tagit ansvar för jämställdheten. Men det senaste årtiondet har framför allt LO ändå lyft frågan genom konkreta förslag.
Nu återstår för arbetsgivarna att göra samma sak, och för politikerna.