Lönerna skapar inte dagens kris
I går levererade Konjunkturinstitutet sin senaste barometer för den svenska ekonomin. Det är dåligt med framtidstro, speciellt inom tillverkningsindustrin.
I Europa far politiska ledare i skytteltrafik för att hindra valutaunionen från en kollaps. I USA har kongresspolitikerna kapitulerat i försöken att lösa landets allt mer akuta situation.
Det är klart att det sänker vad Konjunkturinstitutet – en smula svengelskt – kallar ”konfidensindikatorn”, särskilt i den exportberoende tillverkningsindustrin.
Det är också klart att det påverkar förhandlingarna om ett nytt löneavtal för industrin. I dag väntade parterna ännu ett bud från medlarna. De får dock fortsätta vänta, till på måndag.
Det senaste budet, som kom för en vecka sedan, avvisades av alla. Facken som sett vinster, aktieutdelningar och bonusar skjuta i höjden tycker att det är dags att höja lönerna, om än måttligt. Arbetsgivarna, som bekymrat talar om det hotfulla läget, kan på sin höjd tänka sig att skriva fram dagens avtal.
Räkna med att direktörerna kommer att hämta nya argument ur Konjunkturinstitutets siffror.
Frågan är bara, på vilket sätt skulle det hjälpa om de industrianställda avstod från rimliga löneökningar? Ingen påstår väl att dagens osäkerhet skulle vara en följd av kostnadsläget eller svenska löner.
Om efterfrågan på svenskt papper, svenska lastbilar och svenska generatorer skulle falla genom golvet efter ett europeiskt haveri eller en amerikansk kollaps lär låga löner till anställda i Norrköping, Göteborg eller Västerås inte hjälpa.
Däremot kan låga lönelyft antagligen lyfta vinstmarginalerna ytterligare en smula, om nu ragnarök skulle utebli.
Där finns det verkliga skälet till arbetsgivarnas motstånd mot löneökningar.