Merkels europakt missar problemen
Vi lever onekligen i intressanta tider och det ser ut som att det blir löntagarna som kommer att betala för dem. Det har EU-ledarna bestämt i Bryssel helgen.
Däremot lyckades EU under klimatförhandlingarna i Sydafrika faktiskt visa lite ledarskap. Så det har varit en blandad helg.
Europeiska rådet som avslutades i helgen haussades upp som toppmötet som skulle få slut på alla toppmöten.
Men det löste ingenting, förutom att det gjorde klart att det är Tysklands Angela Merkel som bestämmer och att hon ämnar fortsätta bestämma i linje med den felaktiga diagnos som redan har orsakat Europa stor skada.
Adresserar fel problem
EU-ledarna sa vackra ord, men det går knappt att hitta en ekonom i internationell press som tycker att den nya europakten adresserar rätt problem.
Både Spanien och Irland hade bra statsfinanser före krisen: hur ska åtgärder, riktade mot att förhindra länder att samla på sig stora underskott, då vara nyckeln till att förhindra framtida problem?
Den nya europakten handlar om att förskjuta mer makt till Bryssel för att rädda en valuta som inte fungerar, samtidigt som man väljer att utsätta Europa för ett stålbad. Den ideologiska principen – att det är löntagarna som ska betala för en kris orsakad av finanssektorn – är tydligen så viktig att det är värt att riskera hela Europas ekonomi för den.
En liten öppen ekonomi kan – precis som Sverige på 90-talet återfå förtroende genom tuffa nedskärningar, men för en stor stängd ekonomi som eurozonen i princip är blir förutsättningarna helt annorlunda.
Om alla ska dra åt samtidigt, vem ska då köpa våra produkter? Hur ska tillväxten kunna ta fart?
Om euron kollapsade skulle det bli en chock för hela världsekonomin, värre än när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers för tre år sedan drog med sig 20 miljoner människor i arbetslöshet. Att EU-ledarna därför prioriterar att exportera nedskärningspolitik i stället för att hantera krisens verkliga orsaker är oförsvarbart.
Reinfeldt valsar med
Att Fredrik Reinfeldt valsar med är konstigt.
Vi lever i den mest ömsesidigt beroende regionen i världen. Drömmen om att Europa ska vara demokratiskt, fredligt och odelat är för viktig för att offras eftersom ett gäng högerpolitiker av ideologiska skäl vill försämra för löntagarna.
Då spelar det tyvärr mindre roll att EU under klimatförhandlingarna i helgen, till skillnad från när Reinfeldt var ordförande under toppmötet i Köpenhamn 2009, inte sjabblade.
Med en krisande världsekonomi, hur mycket kommer egentligen att bli gjort gällande klimatet?