Saneringspolitiken var inget världskrig
8 april 2012. Sveriges ekonomi
Ingen av de två kandidater som vi i höst kommer se slåss om makten i USA har någonsin tjänstgjort inom militären. Varken Barack Obama eller Mitt Romney har burit uniform.
Något liknande har inte hänt i ett amerikanskt presidentval på över 70 år.
I USA är det fundamentalt att kunna stå upp och säga ”jag körde kanonbåt” om man aspirerar på det vita huset. Historikern Tony Judt har förklarat det med att USA inte blev invaderat, ockuperat eller uppstyckat under 1900-talet. Nationens militära traditioner, institutioner och uniformer tycks oanfrätta av skam och förödmjukelse. Massakern i Son My, tortyren i Abu Ghraib – det är undantagen som bekräftar regeln, säger de. Minnesmärken, gravplatser, ceremonier och veteranhögtider. Militär pompa och högtidlig ståt. En miljon döda i Amerikas krig. Gravsten efter gravsten. I ett mångkulturellt land byggt av invandrare är uniformen något som förenar.
Åtminstone bilden av den.
John Kerry tog under demokraternas konvent 2004 upp sina stridskamrater från patrullbåten i Mekong-deltat på scenen. Republikanska veteraner började snart ifrågasätta hans tapperhetsmedaljer och alltmedan blodet droppade från det pågående Irakkriget urartade presidentkampanjen till en diskussion om vad som hände eller inte hände på en patrullbåt i Vietnam 35 år tidigare.
Gamla minnen kan förblinda och allt är inte medaljer som glimmar.
Att George W Bush lät pappa fixa undan honom från striderna i Vietnam hindrade honom inte från att som president landa i flygaruniform à la Tom Cruise på ett hangarfartyg under banderollen ”Uppdraget slutfört”. Barack Obama fick i brist på egna erfarenheter beställa en filmhyllning till krigsveteraner signerad Steven Spielberg. Eposet spelades upp på partikonventet i Denver samtidigt som den stackars presidentkandidaten försökte göra stor sak av sin morfars insatser under andra världskriget.
Regeringsduglighet stavas olika på olika språk. I svensk politik har vi inga krig att hänvisa till. Ingen bryr sig om att statsministern var lapplandsjägare eller ens att, den nu före detta, försvarsministern var vapenvägrare. Men vi har likväl vår motsvarighet till ”jag körde kanonbåt”. En fras som yttras med samma högtravande märkvärdighet som någon amerikansk presidents uniformsminnen.
”Jag var med och sanerade statens finanser”, heter det på svenska. Vår politiska kulturs motsvarighet till att vara testad i strid. Och lika obligatorisk som någon patrullbåt.
Göran Persson berättar hur han som nybliven finansminister åkte utomlands för att låna pengar. ”27-åriga finansvalpar i London, på Wall Street och i Paris” som skrattade åt Sverige. Den som är satt i skuld är inte fri och den socialdemokratiska regeringen begick heroisk sanering. Underskott vändes till överskott. Persson triumferade.
Detta har blivit svensk politiks motsvarighet till Winstons Churchills ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”. Fast det handlade om att sänka statsobligationsräntan – inte tyska Heinkel 111:or.
Precis som i USA spelar det ingen större roll om man var med eller inte. Anders Borg kan föreläsa om saneringspolitiken trots att han själv inte kom mycket närmre den än att han var sakkunnig åt Carl Bildt vars regering förde landet till 500 procents ränta.
De nya Moderaternas förnyelse handlade lika mycket om att de började omfamna budgetreglerna som att Fredrik Reinfeldt blev mannen som kunde tala med vårdbiträden. Och om Moderaterna är upphängda vid 1990-talets sanering är det ännu värre för Socialdemokraterna. De var ju faktiskt med.
När partiets nya ekonomiska talesperson Magdalena Andersson ger de obligatoriska machointervjuerna om 1990-talet drar partiet en lättnadens suck och förtränger minnet av stackars Tommy Waidelich som befann sig långt från fronten.
När Mona Sahlin skulle göras till statskvinna var det högtravande hänvisningar till saneringspolitiken i varannan mening. Men svenska folket hade ändå svårt att tro att hon verkligen hade kört kanonbåt.
Lika illa gick det när Sahlin hösten 2008 försökte skylla sin ovilja att ha med vänsterpartiet i ett rödgrönt samarbete på deras inställning till budgettaket. Detta skedde olyckligtvis samtidigt som regering efter regering lade stora stimulanspaket för att rädda den krisande världsekonomin. Just då lät de flesta nationalekonomer som Lars Ohly.
Tajmingen blir sällan bra när man utkämpar gårdagens strider.
Dåtidens pragmatism stelnar till dagens dogmatism. För, vad som sker just nu i Europa är något helt annat än vad Sverige genomförde på 1990-talet. Att skära ner i en liten ekonomi när resten av världen går bra (och dessutom bli belönad med lägre och lägre ränta) är en sak. Att alla länder ska skära ner samtidigt för att ett antal högerpolitiker tycker att det är ideologiskt viktigt att löntagarna betalar för en kris orsakad av finanssektorn – det är något helt annat.
I Sverige vågar dock nästan ingen säga det av rädsla för att stöta sig med våra modiga män och kvinnor på finansdepartementet. Vi är helt irrationella i den här frågan. Och kanske bör vi bara omfamna det.
Låta Richard Hobert regissera en kletig film om den svenska statsobligationsräntan. Bygga några monument över Göran Persson. Ge upp bråken om vem vi har att tacka för styrkan i de svenska statsfinanserna och bara låta Anders Borg landa på ett hangarfartyg under banderollen ”Uppdraget slutfört”.
Så att svensk politik äntligen kan gå vidare.
Det vore inte en dag för tidigt.