Jag borde inte tala, jag borde inte skriva
28 OKTOBER 2012. Sexism
Väldigt många människor utanför Australien följer trots allt inte det inre spelet i parlamentet i Canberra. Få av oss har koll på att talmannen härom veckan tvingades avgå efter att ha skickat sexistiska sms till en medarbetare. Att han liknade det kvinnliga könsorganet vid en slabbig mussla utan skal. Eller ens att premiärministern heter Julia Gillard och kom till makten med en sällsynt hänsynslös – eller om man så vill – effektiv kupp mot den tidigare socialdemokratiske ledaren Kevin Rudd.
När ett videoklipp av Julia Gillard nu sprids som en löpeld över världen är det med andra ord inte för att miljoner människor plötsligt har drabbats av ohejdbar entusiasm för australiensiska parlamentsdebatter.
De femton minuterna där Gillard metodiskt skäller ut oppositionsledaren Tony Abbott för sexistiska kommentarer går inte att beskriva. De måste ses.
Gillard är en kvinna som vanligtvis brukar hålla sig utanför diskussioner om jämställdhet, en vanlig överlevnadsstrategi för kvinnor på den absoluta toppen, men som nu bara har fått nog.
Tony Abbott utsätts för den typ av fullständiga retoriska massaker som man bara brukar se i Hollywood- filmer eller TV-serier om idealistiska amerikanska fantasipresidenter med i sammanhanget alldeles för vältränade medarbetare.
Bakgrunden är att Tony Abbott hade försökt plocka politiska poäng på den felande talmannen. Julia Gillard smäller av: vem är du att berätta för mig om sexism? Hon går metodiskt igenom alla kommentarer som hon själv har fått utstå från oppositionsledaren.
Datum och tillfälle för varenda ord.
Resultatet är förödande.
Hon säger det som man själv hade önskat att man hade kunnat säga. Det där perfekta svaret levererat med den där perfekta blandningen av återhållen vrede och orubblig värdighet. Det som man ligger vaken på nätterna och formulerar.
Då, när det redan är försent.
Kvinnor ska vara i det privata, inte i det offentliga, sa man runt det förra sekelskiftet. En offentlig kvinna var samma sak som en prostituerad. Hon var ”liderlig”, en sköka. Någon som både borde och skulle kränkas sexuellt.
För att hållas på plats.
Får kvinnor vara offentliga utan att kränkas sexuellt? är en fråga som vi tyvärr fortfarande måste ställa oss.
För de flesta kvinnor som verkar i någon form av offentlighet är kvinnohatet en del av arbetsbeskrivningen. Det svänger mellan att man är äcklig och ful samt förtjänar att våldtas (helst av muslimer) samt att man inte ska bry sitt söta huvud med svåra saker som ekonomi och politik.
Att röra sig in på traditionellt manliga områden verkar särskilt provokativt. Kvinnliga journalister som skriver om sport och TV-spel rapporterar förfärliga ord, själv märker jag hur sexismen tilltar när jag skriver om Anders Borg.
Ska inte du stå vid spisen istället?
Jag beundrar Svenska Dagbladets ekonomikolumnist Andreas Cervenka stort men inser samtidigt att om jag själv skrev med lika mycket raljanta metaforer
skulle mailboxen svämma över.
En kvinna skulle inte kunna uttrycka sig på det sättet om ett traditionellt manligt område.
Och pratar man om detta riskerar man att få ännu fler hot. Jag hade antagligen inte skrivit den här texten om jag fortfarande hade råkat bo i Sverige.
Och då är jag ändå inte särskilt utsatt.
När man hör om hur mycket brev andra får inser man hur oerhört lindrigt man själv har kommit undan.
41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent.
Sexismen blir i praktiken ett yttrandefrihetsproblem.
En femtedel av kvinnorna har övervägt att sluta på grund av sexuella kränkningar.
I förra veckan berättade bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrip hur polisen kanske hade gripit den man som skickat dödshot till henne. Jag fick brev av samma person. Det fick många. Men det är nog enda gången som jag har blivit rädd.
Den detaljerade beskrivningen av hur någon ville skära av mina bröst och våldta mig råkade nämligen ligga på hallmattan precis när jag kom hem från Oslo efter terrordåden den 22 juli.
Våld och död tycktes dessa dygn så mycket verkligare än vanligt.
De som skriver brev och kommentarer är inte de som tar till fysiskt våld säger de. Det är säkert sant. Han som väntade i min trappuppgång och tryckte upp mig mot en vägg hade inte skrivit några brev.
Men kommentarerna tystar ändå. Om hot och våldtäktsfantasier är det pris som kvinnor tvingas betala i det offentliga
bara för att de är kvinnor, vad säger det om vårt samhälle?
Julia Gillards metodiska ilska blir Youtube-succé för att den är så ovanlig. De flesta av oss klarar inte av att försvara oss själva. Vi behöver någon som står upp för oss. Och för vad som är anständigt.
På många sätt är det lättare att slå sig loss från en man som väntar i ens trappuppgång än att skaka av sig de verbala hoten och kränkningarna.
Jag borde inte tala, jag borde inte skriva är känslan som de lämnar en med.
Och det är väl precis det som är meningen.