Löntagarna måste veta vad som gäller
Byggkonflikten kunde undvikas i sista stund. Arbetsgivarna accepterade till sist att något måste göras åt ansvaret för underentreprenörers underentreprenörer. Trots det är läget på arbetsmarknaden knappast ljust efter påskhelgen.
Industrins avtalsförhandlingar har fortfarande inte nått målet. Medlarbudet i söndags innehöll helt enkelt för lite pengar, och alla fack tackade bestämt nej.
Förhandlingarna fortsätter, men för ungefär en halv miljon industrianställda betyder det att avtalet gått ut och att fredsplikten inte längre råder. Det gäller också drygt en miljon andra anställda i till exempel kommuner och handel.
Hela arbetsmarknaden saknar märke
Helgens misslyckande betyder dessutom att hela arbetsmarknaden saknar ett märke att utgå ifrån när andra ska förhandla om löner. Den rollen har ju industrins avtal spelat. Nu finns risken att hela systemet med ett normerande avtal utmanas.
Vi befinner oss precis i den situation alla velat undvika.
Fack och arbetsgivare har ett ansvar. Tydligen har de inte ansträngt sig tillräckligt för att förstå motpartens krav. Medlarna har för sin del inte lyckats hitta de nycklar som skulle kunna leda till ett avtal.
Men en person långt från förhandlingsbordet borde också känna ett ansvar – riksbankschefen Stefan Ingves.
Riksbanken har en stor uppgift
Ingves har en enda stor uppgift. Han ska hålla inflationen på ungefär 2 procent om året. Anledningen är enkel. På så sätt vet investerare och andra vad de har att vänta. Det gäller också fack och arbetsgivare.
Bra löneavtal förutsätter en stabil ekonomisk utveckling.
Problemet är att Ingves och Riksbanken inte gör sitt jobb. I februari var inflationstakten till och med negativ. Men ingen kan ju veta hur länge det varar.
Då är det inte lätt för parterna att sluta de långa uppgörelser som alla egentligen vill se, och det är inte lätt att upprätthålla ett system med ordnad lönebildning.