USA:s och Kinas svåra skilsmässa
”Kärlek och skandaler är det bästa sötningsmedlet för te”, menade den engelske pjäsförfattaren Henry Fielding. Politiska skandaler är lika gamla som politiken själv. Sex, girighet och arrogans går ofta hand i hand med makt, pengar och svågerpolitik. De gamla grekerna hade ett ord för det: hybris. Högmodet som leder till fall (och obetalda tv-licenser). För olika kulturer har olika skandaler.
I Sverige bryr vi oss inte så mycket om sex: däremot om skatter och svart betalda barnflickor. Förutom i specialfallet Carl Bildt, där det handlar om blod, olja, internationella storbolag och annan Bondfilmsrekvisita, är våra skandaler dessutom nästan lite pinsamt lagom.
Jag blev nästan avundsjuk när jag i veckan läste om hur den brittiske utrikesministern William Hague spenderat motsvarande 100 000 kronor av skattebetalarnas pengar på att stoppa upp en orm.
Det är minsann något annat än blöjor och Toblerone.
Nästa vecka kommer vi att se både presidentval i USA och presidenttillsättning i Kina. Världens två kvarvarande supermakter: att det sker samtidigt beror just på en politisk skandal, den största i Kina på över två decennier.
Det kinesiska kommunistpartiets kongress, som börjar nu på torsdag, är försenad på grund av denna den allvarligaste krisen för regimen sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989.
En av partiets stora stjärnor, affischnamnet för den konservativa falangen, Bo Xilai, sparkades från den styrande politbyrån tidigare i år. Hans fru dömdes sedan för mord på en brittisk affärspartner och han själv till fängelse. Allt detta hände bland rykten om militärkupper i Peking och påståenden om mord och tortyr. Det mesta via läckor från de kinesiska myndigheterna.
Bo Xilai var partisekreterare i Chongqing, en stad som med sina 21 miljoner invånare är större än de flesta europeiska länder och uppenbarligen alltså mer korrupt än något ur tv-serien ”The wire”. Xilai blev känd för sina retromaoistiska tongångar och politik mot de växande klyftorna. Han tippades vara en av dem som skulle komma in i Politbyråns stående kommitté.
Så blir det nu inte. Och för kommunistpartiet, som vill visa upp en enad front, har skandalen varit ett stort problem. Nu samlas dock slutligen de 2 300 delegaterna för att välja Xi Jinping till generalsekreterare. I mars nästa år kommer han att efterträda Hu Jintao som Kinas president.
Sedan den globala finanskrisen 2008 är den period som har kallats för ”Kimerika” slut: den tid när den amerikanska och kinesiska ekonomin agerade som en. Världens två kvarvarande supermakter är fullt upptagna av en infekterad skilsmässa från varandra.
Konceptet populariserades av historikern Niall Ferguson och syftar på att Kina under dessa år sparade hälften av sin rekordtillväxt och lånade ut pengarna till USA. Den amerikanske komikern Jon Stewart uttryckte det som att USA är skyldigt Kina så mycket pengar att varje kinesisk familj snart har rätt att ta varsin amerikan som husdjur.
Detta ömsesidiga beroende var den globala obalans på vilken finanskrisen byggdes.
Kina behövde USA för att sälja produkter till och USA behövde Kina för att finansiera sin livsstil.
Nu är det över. Bägge länderna måste ställa om. Och det sker inte utan spänningar.
I USA släpptes nyligen filmen ”Death by China” där president Bartlett, förlåt, skådespelaren Martin Sheen, berättar att ”Kina är den enda stormakt som systematiskt förbereder sig på att döda amerikaner”. Kinaexperten Mark Leonard skriver dock att den dokumentären bara är milt paranoid i jämförelse med vad man kan läsa om USA i kinesiska böcker, som exempelvis den bästsäljande ultranationalistiska ”China is unhappy”.
USA och Kina verkar ta fram det värsta hos varandra, och det gäller inte bara den ”självmordspakt” som länderna har slutit gällande klimatförändringarna; trots att USA och Kina står för 45 procent av världens koldioxidutsläpp brukar de vägra göra något åt det med hänvisning till att den andre inte gör något. Nej, Kina verkar dessutom göra amerikanska kapitalister girigare, amerikanska fackföreningar mer protektionistiska, amerikanska politiker mer populistiska och amerikanska militärer mer hökiga.
Och det fungerar även åt motsatt håll:
Ett Kina där nationalismen växer har sin tolkning av den globala krisen klar: västs demokratiska system kan inte hantera detta. Det militärt allt starkare Kina har samtidigt flexat musklerna, som exempelvis i konflikten med Japan om ögruppen Senkaku nyligen.
När Barack Obama blev president för fyra år sedan var ett av hans främsta mål att förbättra relationerna med Kina. Det har gått sådär.
Det är bara att hoppas att den nya amerikanska regeringen och den nya kinesiska ledningen inte går ner sig i misstänksamhet.
Kina av i dag har större klyftor mellan de rikaste och de fattigaste än USA. Över 100 000 våldsamma protester sker varje år mot korruption, ojämlikhet och sociala problem samtidigt som förtrycket är brutalt. Även ekonomin går långsammare, och tricket att ställa om till en ny modell med starkare inhemsk konsumtion är inget som bara låter sig göras. Om Kina samtidigt skulle välja att bli aggressivare, mer nationalistiskt och övertygat om att framtiden automatiskt tillhörde dem – ja de gamla grekerna hade ett ord för det.
Hybris.
Förhoppningsvis är det inte en sådan värld vi går mot.
I kombination med en president som Mitt Romney vore det särskilt förödande.