Även borgerliga åsikter är åsikter

Ville ge en lektion Syftet med Hanne Kjöllers bok var att ge ”oss en medielektion värd namnet”. Men efter boksläppet har hon retirerat in i en bekväm position. Nu är hon opinionsjournalist igen.

8 OKTOBER 2013. Opinionsjournalistik

Det fanns en tid när högern anklagade socialdemokratin för att ha blivit för dominerande. Alternativa berättelser och avvikande åsikter var svåra att föra fram.

Det var nog i delar en relevant invändning.

I dag finns motsvarande självbild hos många av högerns opinionsbildare. De anser sig inte hålla på med tyckande, utan med ”analys”.

Vi lever i dag i ett borgerligt dominerat opinions­klimat. Av de fyra stora tidningarna är Aftonbladet den enda med en ledarsida som är vänster. På DN har till och med en borgerlig ledarskribent blivit chefredaktör. Lägg därtill att Sverige styrts av en högerregering i sju år med allt vad det innebär av medieutrymme och tolkningsföreträde.

I det ljuset är det intressant att följa debatten om Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”.

Det verkligt intressanta med boken är inte faktafelen. Snarare skymmer dessa en viktigare diskussion, som handlar om själva utgångspunkten för projektet.

Gör ett tankeexperiment. En skribent på Aftonbladets ledarsida skriver en bok om journalistik. Tesen är att journalistik domineras av en borgerlig berättelse, och att medelklassens våndor med rut-avdrag, fastighetsskatt och plånboksfrågor ges oproportionerligt utrymme. Att bankekonomer får tolka eurokrisen oemotsagda, och att Anders Borg skildras som en ekonomisk expert snarare än en politiker.

Det hade varit en intressant bok. Men poängen är att personen som hade skrivit den aldrig hade förväntat sig det mottagande som Hanne Kjöller uppenbar­ligen såg framför sig – rollen som opartisk sanningssägare.

Kjöller har rätt i att det görs mycket slarvig journalistik. Men hennes bok handlar inte om det. Det är en politisk uppgörelse med en gammal borgerlig nidbild av ”Sossesverige”, maskerad som en grundkurs i journalistik.

”Jag vill inte hänga ut enskilda” säger Kjöller i för­ordet, och sedan gör hon precis det. Människor som förekommit i medias rapportering för att de varit sjuka, arbetslösa eller på annat sätt råkat illa ut ifrågasätts på ett brutalt sätt, utan att motparten får komma till tals. Talande är att alla fakta­fel Kjöller gjort pekar åt samma håll – hennes dom över den enskilde har varit för hård och för snabb.

Granskande journalistik utan faktakoll gifter sig med opinionsjournalistik som inte erkänner sina egna politiska förtecken. Resultatet blir en tesdriven slakt på enskilda människor. Det obesvärade genrebytet är obehagligt, och förskräckande naivt.

Kjöllers tes är i själva verket djupt politisk. Det handlar om att bevisa att det daltas för mycket med folk i Sverige. Som Natalia Kazmierska skrev i en krönika i denna tidning så är Kjöllers projekt att sätta dit dem som har det allra värst.

I debatten efter boksläppet har Hanne Kjöller retirerat in i en bekväm position. Nu är hon opinionsjournalist igen. Men det var inte så boken presenterades. Syftet med boken var att ge ”oss en medielektion värd namnet”.

Liberaler anser sig ofta stå över det politiska samtalet. Men det gör de inte. Dagens Nyheters ledarsida – där Hanne Kjöller jobbar – präglas av motstånd mot socialdemokrati, inställsamhet mot regeringen, sänkta ingångslöner och kampanjande mot värnskatten.

Opinionsjournalistiken tar allt större plats i dagens medielandskap. Det är roligt för en ledarskribent.

Men problem uppstår när den framställer sig som objektiv. Då blir den nämligen bara ohederlig.

Även under beteckningen ”oberoende liberal”.

Följ ämnen i artikeln