LO-medlemmarna har räddat sjukförsäkringen
Slutsparkat på sjuka och arbetslösa
Så stod de där äntligen på pressträffen på Rosenbad. En statsminister, lätt hålögd på upploppet. En socialförsäkringsminister med propeller under hakan som en skolgosse på examensdagen. Och en LO-bas med ljuvligt klingande norrländska och en helig vrede som kändes uppfriskande bland alla journalister.
Journalisterna kunde inte låta bli att fråga vad tusan LO-basen gjorde där. De harklade sig och tycktes liksom blyga inför sin egen medelklassiga näsvishet. Varför stod LO-ledaren med och klarlade hur budgeten skulle se ut? Ett LO-djur bland hermelinerna?
Anledningen är att denna förbättring av sjukförsäkringen som i onsdags presenterades aldrig hade drivits fram utan en enveten kamp från LO och de fackliga organisationerna.
Personer spelar roll i politiken
Högerregeringen under Fredrik Reinfeldt la sig vinn om att skapa ”incitament att arbeta”. På klarspråk betydde det att man sparkade på sjuka och arbetslösa genom kraftigt försämrade ersättningar och regler. Värst drabbades de sjuka. Nu har åtta år använts för att reparera denna söndertrasade sjukförsäkring. Förslagen i budgeten reparerar en del, vissa saker har gjorts tidigare och annat återstår. Det rör sig åt rätt håll.
I samband med att ett helt öppet, ja totaldynamiskt socialdemokratiskt parti liksom spontant i realtid i tv tycks enas om Magdalena Andersson som partiordförande sägs det att person inte spelar roll. Det är bara ”politiken” som ”rörelsen lägger fast” som betyder något. Det är naturligtvis struntprat.
Person spelar stor roll i politiken. Inte bara högst upp.
Satsningen på en reparerad sjukförsäkring hade till exempel aldrig ägt rum utan en enskild persons arbete. Den som bör äras för sitt strävsamma arbete är den för de flesta helt okända LO-utredaren Kjell Rautio.
Den glödande reformisten
År efter år, sedan Reinfeldt inledde sitt korståg mot de sjuka, har Kjell Rautio analyserat och utrett sjukförsäkringen. Detta trots att frågan inte har varit het, trots att S varit rädda att bli ett ”bidragsparti”.
Kjell Rautio fortsatte att kämpa för en anständig sjukförsäkring. Han såg till att frågan alltid låg högst upp på LO-agendan. Han tog fram underlag, skrev remisser, mobiliserade en politik för människor som sällan kommer till tals.
För mig är Kjell Rautio den glödande reformisten som i lunchköerna runt Norra bantorget på omisskännligt Kirunamål ständigt har en ny tanke om det som för tillfället diskuteras. Där finns Karlebys prövande anslag, Wigforss vilja att dra en princip till sin spets. Där finns Möllers reformvilja. Där står arbetargrabben som jag tror aldrig missat att på ett helt naturligt sätt nämna Kiruna AIF oavsett vad som diskuteras.
Kjell Rautio tillhör det finaste vi har i fackföreningsrörelsen. En kämpande rörelseintellektuell. I onsdags vann hans nit en delseger. Belöningen kommer hundratusentals vanliga löntagare till del. För Kjell är det belöning nog.