Centerdirektörer går till attack mot väderkvarnar

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

I måndags tvingades sju LO-förbund varsla om konflikt för de anställda på Samhall. Arbetsgivarnas värstingorganisation Almega, som företräder det statliga företaget, vill inte acceptera den låglöne- och kvinnosatsning som andra branscher fått.

Nästan alla som arbetar på Samhall har riktigt låga löner. Om de ska få något extra måste de ändå betala med försämringar av arbetsvillkoren, förklarar Almegas avtalsansvarige.

Mönstret känns igen. Just så här har Almega och dess chef Anna-Karin Hatt agerat genom hela årets avtalsrörelse. Innan varslet i måndags har 13 förhandlingar slutat i hot om konfliktåtgärder. Av dessa har Almega varit inblandad i tio. Ett av de andra varslen riktades mot restaurangföretagen i Visita, där Hatts gamla vän Maud Olofsson är ordförande.

Medlare kallas in

Det har inte blivit någon strejk eller andra konfliktåtgärder. Efter ett varsel kallas nämligen statliga medlare in, och deras uppgift är att lägga ett bud på samma nivå som andra avtal. Efter industrins avtal i våras innebär det att låglönesatsningen finns med.

När medlarbudet väl legat på bordet har Almega accepterat.

För parterna på arbetsmarknaden brukar det vara en hederssak att lösa sina egna konflikter. Att kalla in medlare är ett misslyckande.

Ändå har alltså Anna-Karin Hatt likt en Don Quijote gång på gång kastat sig mot väderkvarnen, i det här fallet det lönemärke industrin satt upp. Maud Olofssons insats får väl närmast liknas vid Sancho Panza.

Låglönesatsning

Almega vet ju att medlarna kommer att lägga ett bud med en låglönesatsning. Och sannolikt kommer Hatt att acceptera, under ändlösa ramsor om att hålla sig till märket.

Varför utsätter hon sig för det här när hon vet resultatet?
Förklaringen är nog att hon inte är förhandlare utan politiker, och att Almegas dagordning inte handlar om arbetsfred utan om politik.

Liksom den politiska borgerligheten tror man på Almega på idén om enkla, och lågavlönade, jobb. Men här handlar det inte om nya fantasiarbeten, utan om dem som redan har låga löner i Almegas medlemsföretag.

Två hinder

Anna-Karin Hatt och de andra Almegadirektörerna vill tvinga ner de lägsta lönerna ännu mer. Det finns dock två hinder. Det ena är förstås fackföreningsrörelsen. Det andra industrinormen, märket eller vad vi nu kallar den svenska lönebildningsmodellen.

Almega tycks inte acceptera att de anställda i servicebranscher ska få lika stor lönelyft som de industrianställda.

Det är en utmaning mot den svenska modellen, den svenska fackföreningsrörelsen och faktiskt också mot arbetsgivarkollegorna i Svenskt Näringsliv.

Och det är en kamp mot väderkvarnar.