För högt pris för grekisk kollaps
Alla som deltagit i finanspolitiska diskussioner vet att det inte hör till vanligheterna att man sätter hundratals miljarder på spel för ett par få miljarders skull”.
USA:s finansminister Jacob Lew har svårt att begripa vad européerna sysslar med. I en intervju med Brookings Institution uttrycker han häpnad över att förrförra veckans samtal mellan Grekland och landets långivare bröt samman kring vad som beskrivits som detaljer.
Uppmaningen från USA är enkel: ta er samman, kom överens, gör de nödvändiga reformerna och erbjud grekerna en skuldnedskrivning.
I helgen ska Greklands och Europas öde avgöras, när eurozonens finansministrar och hela Europas regeringschefer träffas för att – kanske – sluta nya avtal.
Ju längre tiden har gått desto mer irrationellt har dramats huvudpersoner agerat.
Alexis Tsipras och Syriza-regeringens undflyende och ovilja till kompromisser har förvärrat krisen. Å andra sidan har Angela Merkel inte lyckats förklara varför det bästa för Tyskland är om man lyckas undvika en grekisk statskonkurs. Ju längre man dröjt med att kapa det grekiska skuldberget, desto mindre pengar kan man räkna med att få tillbaka.
I stället har Merkel låtit sina regeringsmedarbetare låtsas som om totalkaos i Grekland kan vara ett sätt att rädda tyska skattebetalares pengar.
Och oavsett vad folk tror så har europeiska skattebetalares pengar inte gått in på lata grekers lönekonton. Räddningspaketen som hittills satts in har räddat de franska och tyska banker som lånat ut pengar.
Det duger inte längre. Var fjärde grek är arbetslös, fattigdomen skenar, banksystemet står inför en kollaps och statsskulden kommer att öka i all evighet, med ränta på ränta.
Nu avgörs det om Grekland ska gå i konkurs och tvingas ur euron.
Förhoppningsvis tar Europa sitt förnuft till fånga. Priset för ett misslyckande, med de förödande politiska och ekonomiska effekter som lär följa, är det trots allt ingen som vill betala.