Avtalsrörelsens svåraste fråga
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Industrins normerande roll är inte bara en lös tanke”
22 FEBRUARI 2010. Avtalsrörelsen
Det börjar bli allvar i avtalsförhandlingarna. Den sista mars löper flera av de tunga avtalen inom industrin ut. Enligt villkoren i industriavtalet betyder det att parternas egna medlare, de opartiska ordförandena, kallas in i månadsskiftet februari – mars.
Avståndet mellan arbetsgivarna, som vill ha nollavtal – och facket, som bland annat vill ha ordning i bemanningsfrågan, är stort.
Samtidigt ser vi det som kanske blir den stora kraftmätningen i 2010 års avtalsrörelse ta form. Det svåraste stridsämnet kan nämligen bli frågan om hur lönerna ska sättas, och efter vilken norm.
Det senaste årtiondet har parterna i den konkurrensutsatta industrin avgjort vilket löneutrymme som finns.
Deras avtal utgör ett slags norm för resten av arbetsmarknaden.
Del av ekonomisk politik
Industrins normerande roll är inte bara en lös tanke hos fack och arbetsgivare, utan dessutom en del av den ekonomiska politiken och det politiska uppdraget till medlingsinstitutet. Även om allt fler ifrågasätter hur systemet fungerar, är de flesta eniga om att det behövs ett riktmärke. Alternativet blir lätt huggsexa och överbud.
Det betyder inte att alla är överens om hur normeringen ska tolkas. Den mest akuta konfliktens ursprung kan dateras, till den 30 mars för tre år sedan. Då skrev nämligen Svensk Handel och fackförbundet Handels ett avtal, grundat på industrins nivåer men med ett särskilt påslag för att förbättra villkoren för lågavlönade kvinnor.
En justering av principen att industrin skulle bilda norm.
Precis vad LO-förbunden – efter viss möda – enats om att kräva. Det blev i praktiken LO som avgjorde hur normeringen skulle tolkas.
Arbetsgivarna i andra branscher var måttligt förtjusta. Konflikten utspelades delvis inför öppen ridå.
LO kan avgöra
Nu kommer frågan tillbaka. LO har åter enats om ett låglönepåslag, och parallellt med förhandlingarna i industrin kommer servicefacken inom LO med sina krav. Handels krävde i förra månaden drygt en procent mer än industrin. Hotell- och restaurang ställde i förra veckan samma krav.
Går kraven igenom betyder det att de fackliga organisationerna har skapat en tradition, där de avgörande besluten om hur normen ska tolkas kommer att fattas i LO:s styrelse. Skulle kraven å andra sidan avvisas blir lönenormen samtidigt ett effektivt lock på försöken att utjämna lönerna och minska löne-gapet mellan kvinnor och män.
Det gör låglönepotterna till den kanske viktigaste frågan i hela avtalsrörelsen. Den kan leda till konflikt. Framtiden för svensk ekonomi är beroende av att förhandlarna hittar en lösning alla kan leva med.
IP