En kort men viktig strejk
25 APRIL 2013. Transportkonflikten
Till sist handlade det inte om lönerna, eller ens om hur länge det nya avtalet för transportbranschen skulle gälla. När förhandlingarna i går bröt samman i det första gryningsljuset var det synen på anställningstrygghet och inhyrd personal som satte stopp för en överenskommelse.
För facket är frågan om bemanningsföretagen viktig, och andra fackliga organisationer har drivit den innan den i går natt strandade transportbranschens förhandlingar.
Inget veto
Det krävdes 45 minuters strejk – en normal lunchrast – för att hitta en lösning. Facket kommer inte att få något ”veto”, men när företag som just sagt upp personal vill använda bemanningsanställda får Transport i alla fall ett ord med i laget.
Förhoppningsvis ska det sätta stopp för de värsta avarterna.
I övrigt innebär avtalet att transportsektorn i praktiken anpassar sig till rytmen på den övriga arbetsmarknaden, och till det normsystem som gäller där. Även om inte Lars Lindgren eller någon annan från Transport skulle säga det högt är det knappast något facket har anledning att beklaga.
Den stora frågan i dag är naturligtvis, var lunchstrejken verkligen nödvändig? Fanns det inget sätt att undvika all den oro som en konflikt innebär, bland medlemmar och hos allmänheten?
Konflikt enda vägen
Hade det inte varit möjligt att komma fram till en lösning redan under nattens förhandlingar, eller till och med för flera veckor sedan?
Svaret är antagligen att det inte fanns någon annan väg.
Ännu under förmiddagen i går avvisade arbetsgivarna allt tal om bemanningsföretag och anställningstrygghet i bisatser. Biltrafikens arbetsgivarorganisation pratade på om hur Transport hotade den svenska lönenormen och försökte starta en huggsexa på arbetsmarknaden.
Transports varsel framställdes som ett hot mot både helgens shoppingtur och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att det gick att komma överens efter bara tre kvarts strejk avslöjar kanske att en del av detta varit överord.
Sanningen är snarare att den korta strejken visar att systemet med fria parter som gör upp om reglerna på arbetsmarknaden fungerar, och fungerar riktigt bra. Konfliktvapnen, med strejk och lockout, är en del av det systemet, och parterna förväntas använda det ansvarsfullt.
Och ansvar är precis vad parterna inom transportsektorn har visat.
Det är ett styrkebesked från vår arbetsmarknadsmodell, och det borde stärka både fack och arbetsgivare.