Sexuell frihet finns inte på pillerkartan
23 SEPTEMBER 2012. P-piller
Kvinnor som äter p-piller bör betala 1 500 dollar mer i skatt varje år, det argumenterade nyligen Tim Worstall i ekonomimagasinet Forbes. Bakgrunden var ett nytt förslag från EU om att minska mängden EE2 i sjöar, floder och dricksvatten. EE2 förstör miljön och gör fiskar sterila även vid mycket låga doser. Att rensa upp i enlighet med det nya förslaget skulle kosta 46 miljarder dollar enbart i England och Wales. ”Förorenaren betalar” tyckte alltså krönikören och ”förorenaren” var i hans värld kvinnorna – inte läkemedelsbolagen.
100 miljoner kvinnor äter p-piller. När det kom till världen för 50 år sedan tycktes det nästan för bra för att vara sant. Margaret Sanger, en av pillrets mödrar, hade hållit otaliga kvinnor i sina armar när de dog i sviterna av illegala aborter.
Sådan var kontexten.
Samtidigt var kvinnors frihet och hälsa inte något huvudskäl till att det nya läkemedlet godkändes.
I det kalla krigets spår frodades rädslor för en snabbt ökande befolkning i U-länderna. Stora fattiga populationer dit kommunistiska idéer skulle kunna sprida sig och en värld med kärnvapenspetsarna riktade mot sina egna tinningar tänkte inte ta några risker. Även på amerikansk hemmaplan var man rädd för en snabb ökning av den fattiga och icke-vita befolkningen.
De skulle kunna suga åt sig radikala idéer.
Margaret Sanger förstod detta och hon allierade sin kamp med de rasistiska rädslorna. Ett enkelt, billigt och säkert preventivmedel skulle tas fram ”för att användas av de fattiga i slummen, i djungeln och bland de okunniga”.
50 år har gått och p-pillret har blivit synonym till kvinnors frigörelse.
Frihet i en ask. Karta för karta.
Och P-piller är fantastiskt. För de kvinnor som det fungerar för.
Metodens dominans avslöjar dock också vårt samhälles bristande respekt för kvinnors kroppar.
Vi har alla läst om riskerna. Svarta rubriker om död i blodpropp, läskiga meningar som ”tio år efter att du slutat med p-piller är din risk för bröstcancer nere på normal nivå”. Och nej, det får inte mig heller att känna mig lugnare. Samtidigt dör trots allt väldigt få kvinnor av p-piller.
För majoriteten är det de andra biverkningarna som är frågan. De som vi kvinnor intalas att vi bara ska stå ut med. Hormonrubbningar, humörsvängningar, depression, huvudvärk, viktökning, underlivsproblem och kanske framförallt – vad pillren kan göra med vår sexualitet.
Hade vi satt halva den manliga befolkningen på ett läkemedel som runt var sjätte skulle få minskad sexlust och sexuella problem av? Hade vi skrivit ut det till 15-åriga pojkar som om det vore godis? Hade de glatt knaprat i sig det varje dag?
Aldrig.
Mäns sexualitet tas på allvar – av dem själva och av samhället – kvinnors gör det inte.
Kvinnor tar pillren för att kunna ha sex, men pillren ger mellan 10 och 40 procent mindre lust att ha sex. De gör kvinnor mindre attraherade av sin partner och ger färre sexuella tankar.
Exakt hur många som drabbas är naturligtvis svårt att avgöra. Hur ska en kvinna som börjar med p-piller när hon är 15 och tar dem i princip utan avbrott tills hon är 35 kunna bedöma om de påverkar hennes sexualitet?
Den lust hon har är den enda hon har känt.
Vi pratar om kvinnors rätt att välja. Samtidigt blir svaret till kvinnan som kommer in och har problem av sitt p-piller ”testa en ny sort”. En ung tjej som frågar doktorn om ett pessar kommer att bli stirrad på som om hon har bett om ett kyskhetsbälte. Och information om övriga alternativ är svårt att hitta.
Jag vet. Jag har ägnat en hel del tid åt det på sistone. Efter att ha blivit kär i en stilig engelsman insåg jag snabbt att varenda ambition att hitta ett hormonfritt preventivmedel lätt leder till new age-inspirerade webbsidor som menar att man ska synkronisera sin mens-cykel med månens faser.
(Något jag spontant tycker verkar svårt.)
Till slut blev jag dock med äggformad tysk dator vid namn Pearly.
Varje morgon ringer den som en väckarklocka. Man stoppar dess lilla inbyggda termometer i munnen och efter en halv minut blinkar apparaten antingen grönt, gult eller rött och grönt betyder att det är 99,3 procent säkert att ha oskyddat sex (det vill säga något säkrare än p-piller).
Det här är ingen livsstilsflummig miljöpartistisk gör-din-egen-deodorant-grej. Det här är tysk ingenjörskonst.
Jag är trygg.
Metoden bygger på det enkla biologiska faktum att kvinnor bara kan bli gravida ett fåtal dagar i månaden. Vilka dagar går att avgöra utifrån hur kroppens basala temperatur fluktuerar och ja datorn räknar naturligtvis in faktorer som spermiers livslängd.
Vad jag är mest fascinerad över är att ingen har berättat för mig om det här.
Det är som om det bara finns ett alternativ. Oavsett vem man är, hur gammal man är, hur ens cykel ser ut eller i vilken livssituation man befinner sig. Stäng ner din ägglossning i 15 år tills du känner för att skaffa barn.
När det larmas om att antalet aborter ökar i Sverige går överläkare från Karolinska sjukhuset ut och skyller på att medier skrämmer kvinnor genom att rapportera om riskerna med p-piller. Men hur kan det faktum att den nya generationens piller har visat sig vara dubbelt så farliga som de gamla, inte vara en nyhet?
Många tonårstjejer upplever att deras pojkvänner ”förväntar sig” att de ska ta pillren. Skolsköterskan, samhället och staten bekräftar. Att vara kvinna är att vara sexuellt tillgänglig utan att be sin partner att dela ansvaret. Den föreställningen finns kvar.
Hur stor del av oss kvinnor tar pillren för att kunna ha sex och hur stor del tar pillren för att kunna ha sex på det sätt som vi tror förväntas av oss? Hur många kvinnor kan egentligen ärligt svara ja på frågan att de alltid har satt sin egen sexualitet och fertilitet först i relationer?
Det är vad sexuell frihet verkligen handlar om.
Och sådan finns inte på kartan. Eller i det samhälle där vi försöker uppfostra våra döttrar.