Malmö – på väg från Per Albin till Marseille
12 FEBRUARI 2012. Malmö
Den senaste avrättningen i Malmö skedde på Fosievägen. I Fosie föddes Per Albin Hansson, folkhemmets främsta symbol. Han står staty i Folkets park och i min fönsterkarm. ”Det goda hemmet känner inte till några kelgrisar och inga styvbarn”, sa Per Albin. Det förblev ett önsketänkande i hans hemstad. Borgerligheten bosatte sig på Väster, de hyggligt integrerade arbetarna på Söder och de fattiga på Öster. Klassgränserna har alltid varit välbevakade trots att socialdemokratiska ledare, storföretagare och byggherrar druckit varandra till på travbanan Jägersros krog.
Möllevångstorget på Söder pumpade blod och liv i tillresta bönder, i arbetare och deras organisationer och demonstrationer. Numera är torget öppet för handlare, frisörer och hantverkare från Mellanöstern. De driver organisationer och håller väldiga fester med folk ur kulturvänstern. Möllevången har blivit frizon för hotade minoriteter och kan utvecklas till ett öppet, tolerant och mångkulturellt folkhem. ”När någon fyller år sjunger vi sånger på svenska, engelska, hebreiska, arabiska och spanska”, berättar två av mina barnbarn. De går i en idyllisk skola vid Möllevången.
Jag stannar vid statyn Arbetets ära, samlingsplats på mitt barndomstorg. Några asiater framför ett slags No-teater. De presenterar sig.
Malmö har varit en öppen stad, tillgänglig för dem som förnekats medborgerliga rättigheter i Danmark. Generositeten har vacklat till i kristider och bestäms ofta av positioner i arbetslivets hierarki, ytterst av var man bor. Rasmusgatans hus, på Seved, byggdes av det kommunala bolaget men är numera splittrat på en rad fastighetsägare. Gatans kriminalitet jämförs, alarmistiskt, med miljöer i den amerikanska serien The Wire. I Almgården,
i huvudsak ett ”vitt och fattigt” område, röstar en tredjedel på Sverigedemokraterna. Hyresgästerna i Almgården, grannar med Rosengård och stans moské, demonstrerar svenskidentitet och mäter ut avstånd till folket i Rosengård. Detta stora, tunga, komplicerade och sammansatta bostadsområde är ”den ständiga projektionsytan för tidens problem och oro”, skriver Per Svensson.
Han har sedan 30 år befunnit sig på reportageresa i sin hemstad Malmö och redovisar sina erfarenheter i ett enastående dokument. Per Svensson drar efter sitt långa arbetspass slutsatsen att Malmö är världens svenskaste stad. För mig är Malmö en miniupplaga av Marseille: gamla industrier har rasat samman, superteknologi och högskolor är på väg att avlösa dem. Fotbollen är fortfarande på liv och död. Malmö dyrkar Zlatan, Marseille Zidane.
Robert Guediguians filmer om Marseilles socialt utsatta kan visas tillsammans med Bo Widerbergs Malmöfilmer. Längs kusterna trängs eleganta, futuristiska byggnader med patriciervillor. I periferierna reser sig eländiga bostadsområden: massiva, fattiga, exkluderade. Centrumen i båda städerna är vitalt kosmopolitiska, samtidigt som städerna är vidöppna för högerextremistisk rasism. Malmö och Marseille omvandlas enligt den globala kapitalismens regler och den övre medelklassens smak, men sliter samtidigt sönder sociala strukturer och lämnar efter sig en växande underklass.
I Marseille härskar maffia, stor, mäktig, mordisk och internationell. I Malmö finns kriminella gäng; de är små men de mördar varandra och sprider skräck bland medborgarna. Malmöbors uttalade skräck över morden i stan blandas med mummel: Det är deras fel – invandrarnas, muslimernas. Kombinationen brottslighet, socialt sönderfall, växande klassklyftor och främlingsskräck har fått europeisk högerextremism att frodas. Undertryckt rasism skrivs ut till samlande valparoller.
”När främlingsfientlighet och rasism gnager sig in i varje skrymsle av offentlighet och samhälle urholkas förtroendet mellan medborgare”, sa den danske författaren Carsten Jensen när vi talades vid. Förtroende också mellan medborgare och institutioner är demokratins förutsättning. Försvinner det hotar parallell, okontrollerbar makt – maffia. Mordet i Per Albins hemtrakt sätter stora värden på spel.