Sverige behöver färre miljardärer

I Sverige fanns det enligt tidskriften Veckans Affärer 136 miljardärer förra året, 17 fler än året innan.

Är det ett problem?

Troligen.

Den franske national-ekonomiprofessorn Thomas Pikettys bok ”Capital in the Twenty-First Century” har sålt slut på e-handelsjätten Amazon. Det är inte konstigt. Det är en bok som håller på att välta den ekonomiska debatten. 

Det har länge funnits ett slags tyst överenskommelse i politiken. Den har gått ut på att fattigdom ska bekämpas, men att extrema rikedomar inte är ett problem. Det är ju pengar som förtjänats genom hårt arbete och dessutom skapar jobb. 

Därför har vi inte pratat om att vd:ar i Sveriges största företag har gått från att tjäna motsvarande nio industriarbetarlöner 1980 till att i dag ha ersättningar som lika stora som 47 årslöner för en metallarbetare. Därför har vi inte pratat om att löneandelen i ekonomin stadigt minskat. Därför har vi talat om barnfattigdom, men inte om den förskjutning av makt och inflytande som följer med när en elit snabbt drar ifrån.

Framgång förlåter allt och i Sverige har rikedom belönats med sänkta skatter på förmögenhet, arv och kapital. Har någon vågat klaga har hen kunnat avfärdas som en gnällande, avundsjuk janteprofet.

Problemet är bara att det verkar som om vi tänkt fel.

Thomas Piketty har ägnat 15 år åt att gräva i förmögenhetsdata, och hans slutsats är enkel: Det sker nu en snabb omfördelning från arbete till kapital. Andra halvan av 1900-talet är enligt Piketty en parentes – nu är vi på väg in i en farlig spiral av eskalerande ojämlikhet.

Förmögenheter sipprar inte nedåt. De lägger sig på hög. De arvoden som företagsledare och styrelser berikar sig med blir alltmer groteska och med allt svagare koppling till värde eller jobbskapande. Det går helt enkelt inte att förklara en ökning av ersättningen från 9 till 47 industri-arbetarlöner med ökad produktivitet. Vad det handlar om är skapandet av privata förmögenheter som sedan förs vidare till nästa generation.

Dagens superrika är i allt lägre utsträckning företagsbyggare, och i allt högre grad arvtagare. På listan över världens rikaste personer finns i dag inte bara en Kamprad, utan fyra: Ingvar Kamprad och hans tre söner. De är säkert förträffliga personer – men knappast några hungriga entreprenörer.

Thomas Piketty är ingen motståndare till marknadsekonomi, han hatar inte kapitalismen. Han har heller inga invändningar mot ojämlikheter som har koppling till prestation. I stället oroar han sig för vad som händer med demokratin när förmögenheter koncentreras. Med extremt mycket pengar följer nämligen även politisk makt, som också den går i arv.

Pikettys projekt är inte samhällsomstörtande, utan ekar snarare av Keynes: Det handlar om att rädda kapitalismen från sig själv.

Tidigare i vår sa AB Volvos stämma ja till att höja styrelseordföranden Carl- Henrik Svanbergs lön med 44 procent. Detta ett år när företaget missat flera av sina mål och skurit ner med  4400 tjänster. 

Det handlar inte om avundsjuka. Det handlar inte ens bara om moral.

I helgen intervjuade Aftonbladets Peter Kadhammar den legendariske finansmannen Anders Wall i ett stort uppslaget reportage om rikedom i dagens Sverige.

Wall kände inte igen sig: ”Jag frågar mig, är de värda alla pengarna?”

Idén om att ansträngning lönar sig och att den politiska makten är relativt jämnt fördelad är grundbultar i vårt samhällskontrakt. Vad händer om detta inte gäller längre?

Om svaret på den frågan gnager till och med en gammal finansklippare, borde det bekymra långt fler än vänstern.

Följ ämnen i artikeln