Vilken väg väljer Ohly?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-07
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Svt:s ”Uppdrag gransknings” genomgång av vänsterpartiets förhållande till kommunismen blev en pinsam uppvisning i politiska piruetter. Att det förekommit nära relationer mellan dåvarande vpk och Sovjet är förvisso inget nytt, men att det nuvarande vänsterpartiet är så blint inför sin egen historia är illavarslande. Och att partiledaren har ett så dimmigt demokratibegrepp är upprörande.
Riktigt förfärande är partiets agerande gentemot de så kallade Kirunasvenskarna. 1999 påbörjade partiledningen arbetet med att skriva en ursäkt till de drabbade och deras släktingar. Dåvarande vice ordförande Johan Lönnroth höll i pennan och brevet avslutades med en tydlig ursäkt. Tanken var att tre partiledare: Gudrun Schyman, Lars Werner och C-H Hermansson skulle skriva under.
Detta brev stoppades dock av partistyrelsen.
I stället skrev Lars Ohly, som då var partisekreterare, om brevet, strök ursäkten och föreslog att de drabbades familjer skulle stå till förfogande för forskningen om vad som hänt. Bland dem som skrev under fanns riksdagsledamoten Siv Holma, känd Norrbottenskommunist, vilket i sig måste ses som ett hån mot dem som fick brevet.
I gårdagens Aftonbladet gick Lars Ohly, Ingrid Burman och Pernilla Zethraeus ut med en ursäkt.
Trovärdigheten är minimal.
Under Gudrun Schyman/Johan Lönnroth-epoken gjorde partiet delvis upp med sin svarta historia. Vitböcker skrevs och seminarier hölls. Ändå tycks uppgörelsen ha handlat mer om språkbruk än om verklig ideologikritik. Att Lars Ohly så sent som 1999 kallar sig leninist är ett tydligt exempel och den utbredda oförmågan att se regimen på Kuba som en diktatur är ett annat.
Kanske finns det en historisk förklaring? Det svenska vänsterpartiet lät sig aldrig påverkas av eurokommunismen, som exempelvis det italienska kommunistpartiet på 1970-talet. Eurokommunismens frigörelse från sovjetkommunismen, erkännandet av parlamentarismen och idén om en historisk kompromiss var ett viktigt vägval. I viljan att göra kompromisser ligger nämligen en grundläggande demokratisk hållning. Bara den som anser sig ha ensamrätt på sanningen kan hamra in sin tro mer eller mindre våldsamt.
Just dessa två synsätt brottas nu mot varandra inom vänsterpartiet. Ena falangen kallar sig Vägval vänster. Där finns Johan Lönnroth, Karin Svensson-Smith, Lars Bäckström med flera som vill att vänsterpartiet ska ägna sig åt att förändra verkligheten, dvs uppnå politiska resultat. De kompromissar gärna med socialdemokraterna för att påverka regeringspolitiken. Många tar också kommunalpolitiskt ansvar.
Den andra falangen, dit större delen av partiledningen hör, ser hellre till den ”rätta tron” än det politiska resultatet. Den senaste partikongressen hölls i denna anda, där testuggeriet blev viktigare än samarbetsviljan.
Om vänsterpartiet ska ha någon betydelse i svensk politik måste det en gång för alla göra upp med sitt kommunistiska förflutna. Socialdemokraterna kan rimligen inte samarbeta med politiker eller partier som inte i grunden är övertygade demokrater. I nästa veckas partiledardebatt måste Ohly redovisa vilken väg han själv och partiet tänker ta: mot avgrundsvänstern eller mot en demokratisk vänster?
Vägvalet kommer att påverka svensk politik under lång tid framöver.