Hur mycket rasism klarar demokratin?
”Hotet mot vårt öppna samhälle är inte att vi är olika. Hotet kommer från de som vill att vi ska sluta vara det.”
I måndags fick media för första gången stiga i land på Utøya efter att terroristen Anders Behring Breivik mördade 69 personer på ön.
De första bilderna efter terrordådet var fruktansvärda. Den 23 juli publicerade Aftonbladet fotografen Niclas Hammarströms bilder, tagna från en båt utanför Utøya.
Kropparna efter flera ungdomar ligger vid ett litet stenhus. De är klädda i grå huvtröjor med texten AUF. Skjutna för att de var socialdemokrater och ville förändra världen.
Dessa bilder går inte att glömma. De får inte glömmas.
I debatten efter Utøya har flera debattörer påstått att mångfalden orsakat terrordådet.
På sin blogg skrev sverigedemokraten Erik Hellsborn ”I ett norskt Norge, där 68-vänsterns befängda drömmar om ett mångkulturellt samhälle inte slagit rot hade denna tragedi aldrig hänt”.
Det är samma argument som i klassisk antisemitism, hatet mot judarna är judarnas eget fel.
Den antimuslimska gemenskap som Breivik tillhör bärs av två idéer.
Den första är att muslimerna håller på att ta över. Det kallas ”islamisering”. Jimmie Åkesson skrev på Aftonbladet Debatt om hur den muslimska befolkningen flerdubblas och blir majoritet i Malmö.
”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden.”
Men det finns inte någon ”islamisering”. Vårt samhälle blir i stället allt mer sekulärt och pluralistiskt, oavsett vilken bakgrund eller religion vi har. Därför att människor förändras i mötet med andra.
Föreställningen att muslimerna tar över ligger nära nazisternas fantasi om att judarna styr världen. Den myten ledde till Auschwitz. Myten om islamiseringen har lett till bomben i Oslo och skotten på Utøya.
Den andra idén som Breivik delar med en större antimuslimsk gemenskap är tanken att det finns en ”politiskt korrekt” konspiration som döljer sanningen om hur farlig invandringen egentligen är.
I sitt så kallade ”manifest” skriver Breivik om politisk korrekthet, ”PK”.
”Det är vårt århundrades stora sjukdom, sjukdomen som har lämnat efter sig tiotals miljoner döda människor i Europa, i Ryssland, i Kina; ja, faktiskt över hela världen. (...) PK är inte roligt. PK är dödligt allvarligt.”
Men ”PK”-konspirationen är bara en paranoid fantasi. Ingen har monopol på information. Att starta en blogg eller ett twitterkonto är gratis. Men till och med i Danmark, när alla stora medier och partier pratade om invandring, påstods att de ”politiskt korrekta” hindrade all debatt om invandringen.
Under senare år har delar av dessa idéer om ”islamisering” och ”politisk korrekthet” tagits upp även av vissa borgerliga debattörer. Efter Utøya har de blivit oroliga.
Paulina Neuding, redaktör för högertidningen Neo, skrev efter terrordådet att det som hänt inte får innebära ett ”tankeförbud” i dessa frågor.
Bruce Bawer, en känd antimuslimsk debattör, skrev rakt ut att hans oro efter Utøya var att man inte längre kan prata om islam som man vill. Liknande tankegångar kom från Johan Lundberg, redaktör för tidningen Axess, och flera andra.
Detta upptog alltså deras tankar efter terrordåden.
De här människorna är inga skinheads. De är fina människor, med titlar och ett vårdat språk. De dricker inte öl och skriker ”ut med packet”. De ställer
i stället frågor.
Som frågan ”Hur mycket mångfald tål demokratin?”.
Den är egentligen ett påstående, att mångfald hotar demokratin. Med mångfald menar de oftast ”muslimer”.
Utøya har besvarat den frågan. Det är inte mångfalden som hotar demokratin. Det är rasismen.
Men rasism och diskriminering är inget dessa borgerliga debattörer vill diskutera.
På ett seminarium hos Timbro förra veckan gick Neuding så långt att hon förnekade att Breivik var högerextrem eftersom han inte är nynazist.
– Han är Israelvänlig, projudisk, sa hon bland annat.
Svenska kommittén mot antisemitism gick i taket.
Av goda skäl, det viktiga med Breivik är inte hans syn på Israel, att han var frimurare, kristen eller gillar tröjor från Lacoste.
Det viktiga är hatet mot muslimer och de ”politiskt korrekta”. Det andra är utbytbara bisaker.
Den borgerliga idédebatten om hur mycket mångfald demokratin tål blir förrädisk. Genom att ställa liberala värderingar om ett öppet samhälle i motsats till någon slags fiktiv muslimsk monokultur skapas en stenhård kulturkonflikt.
Den bygger på föreställningen att de som kommer hit från andra länder tar med sig auktoritära värderingar som sedan inte ändras. Inte ens över tid.
Hur liberaler, med sin starka tro på människans inneboende kraft, kan komma till denna slutsats är obegripligt. Tack och lov är detta bara en liten del av svensk borgerlighet.
Det mångkulturella samhället är inte friktionsfritt, inget samhälle är det.
Men hotet mot vårt öppna samhälle är inte att vi är olika.
Hotet kommer från de som vill att vi ska sluta vara det.