Dödshoten – vardag i ungdomspolitiken

Daniel Swedin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

3 augusti 2011

Ungdomspolitik

Jag var 14 år första gången. Jag hade precis engagerat mig politiskt, med lust och med hjärta. Som alla nyfrälsta tonåringar­ gjorde jag mitt ställningstagande till ett livsprojekt och ägnade all vaken tid åt ­politiken.

Alla i min omgivning utsattes för predikningar om det förträffliga med feminism och internationell solidaritet. Ni vet hur det är när en brådmogen 14-åring upptäcker något som han eller hon tycker förändrar livet, oavsett om det är ­politik, ­Anne Rices böcker eller Lady Gaga.

Kommunister skulle dö

Så kom det. Dödshotet. En nynazist som gick på gymnasiet på andra sidan samhället mejlade och lät förstå att kommunister som jag skulle dödas. Det var lite småotäckt, men jag sa ingenting till någon.

Dödshot var ju liksom en del av spelet. Det hade jag redan som 14-åring fattat. Dessutom, om jag hade berättat om det för mamma och pappa hade de ­kanske tvingat mig att sluta upp med ungdomspolitiken – det bästa jag visste.

Jag tänker på det där när jag sitter och ser hur Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU, inleder sin kongress i ABF-huset i Stockholm. Hur många av dessa 14-, 16-, 18-åringar har dödshotats? Har det hunnit bli vardag för dem ännu?

Delta i studiecirklar

Ungdomsförbund är fantastiska. Visst, det kan krypa lite längs ryggen när man ser hundra tonåringar i likadana t-tröjor stå framför partiordföranden och ropa ”Mona, Mona, Mona” eller ”Håkan, ­Håkan, Håkan”, beroende på vem som är partiordförande för tillfället.

Men det är, tack och lov, inte där huvud­verksamheten ligger. Att vara med i ett ungdomsförbund är för det mesta att verka i det fördolda.

Det är att delta i studiecirklar om national­ekonomi, marxism och könsmaktsordningen. Det är att skriva insändare om främlingsfientlighet och bristen på vegetariska rätter i skolmatsalen. Det är att ordna demonstrationer för att en homosexuell man inte ska utvisas till ett dödsstraff i Iran.

Det är vackert

Det är att sätta upp affischer mot att allmännyttan säljs ut och att priset på busskortet höjs. Det är att gå och skramla med en insamlingsbössa på stan för att få in pengar till stöd för Palestina.

Det är att sitta i möten, möten, och åter möten. Det är att få nya vänner, bli kär och vara en del i något större.

D

et är att, trots dödshot, kämpa ­vidare.

Skuggorna från Utøya sträcker sig ­ända hit.

I går inledde SSU sin 36:e kongress. De kämpar vidare. Det är vackert.