Näthögerns feminism klingar väldigt falskt
Det finns mycket att säga om Stefan Löfvens officiella besök i Iran. Landet är en diktatur som exporterar krig och terrorism till stora delar av mellanöstern. Rättskipningen är delvis medeltida och en särskild religiös polis kontrollerar att människor lever, älskar och klär sig enligt de diktat regimen utfärdat.
Iran är ett land där kvinnor systematiskt diskrimineras och fråntas sina mänskliga rättigheter, där fria fackföreningar förföljs och yttrandefrihet inte råder.
Ska vi alls handla med Iran?
Därför måste frågan ställas: ska Sverige verkligen bedriva affärer med Iran?
Hittills har svaret varit ja, men med vissa reservationer.
Sverige tror nämligen att handel och kontakter leder till utveckling och i förlängningen även större frihet för Irans folk. Med svenska företag kommer även nya idéer, impulser och förebilder.
Men politiken är en balansgång, ibland är bojkotter och ekonomiska sanktioner nödvändiga mot länder som Iran och fortfarande är exempelvis vapenhandel otänkbar.
De vet också att utrikespolitik inte är någon tebjudning, många gånger krävs uppgörelser med regimer Sverige i grunden ogillar.
”Haveri för feministisk utrikespolitik”
Detta är svåra frågor och därför är det tragiskt att den största debatten kring Iranbesöket stället har handlat om att handelsminister Ann Linde (S) täckte håret med en slöja.
- Det är närmast ett haveri för det som kallas en feministisk utrikespolitik, tyckte exempelvis Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Utspelet andas populism. Dessutom är det delvis ett självmål eftersom svenska representanter i Iran bar slöja även under Björklunds tid som vice statsminister.
Förklaringen till att Ann Linde (S) täckte håret är ganska enkel, i Iran är det lag på att kvinnor ska bära slöja.
- Jag tycker inte om att bära slöja, men jag vill inte bryta mot lagen, säger hon.
Det tillhör helt enkelt diplomatis spelregler att ministrar inte bryter mot lagen.
Ingen tebjudning
Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh tyckte regeringen helt enkelt skulle ha struntat i detta.
- Jag tycker att statsministern skulle ha sagt att antingen beslöjar jag mig också eller så gör inga svenska kvinnor det under den här resan, säger hon.
Men att vägra följa spelreglerna gör en delegation som den till Iran ganska meningslös, det hade varken blivit ministerbesök eller handelsavtal. Och det vet både Liberalerna och Vänsterpartiet mycket väl om.
De vet också att utrikespolitik inte är någon tebjudning, många gånger krävs uppgörelser med regimer Sverige i grunden ogillar.
Klarat balansgång
Sen har självklart bilderna på Ann Linde från Iran fler bottnar än realpolitiken, symboler är också viktiga. Obligatorisk slöja för kvinnor är en del av den könsapartheid som gäller i Iran och något Sverige i ord och handling alltid ska kritisera.
Samtidigt verkar regeringen ha klarat balansgången. Ministrarna har tagit upp både fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter med regimen. En som följde med på resan till Iran var Anders Ferbe, ordförande för fackförbundet IF Metall, som hade möten med fackliga aktivister.
- Man ska aldrig tro att det går att förändra världen med några möten. Det är ett långsiktigt arbete. Men IF Metall har alltid arbetat efter principen att om vi finns på plats så har vi åtminstone en ingång, säger han.
Sväller av kvinnohat
Men huvuddelen av angreppen mot Ann Linde har inte handlat om mänskliga rättigheter och bara hjälpligt maskerats som feministisk kamplusta.
Drivkraften verkar i stället vara hat mot muslimer. På de rasistiska hatsajterna och i sociala medier har debattens vågor gått höga. Historien och bilderna på slöjan har även fått spridning utanför Sverige och vävs nu in i den fiktiva berättelsen om "islamiseringen" av Västeuropa.
Det är sorgligt att se hur samma främlingsfientliga krafter som vanligen sväller av kvinnohat försöker använda feminism som slagträ. Det är så falskt att det bara blir pinsamt.