Arvet efter liberaler brukar bli missnöje
Barack Obama ser så avslappnad ut nu för tiden. Inte konstigt, han är ledig och kan göra vad han vill. Han och Michelle ska skriva varsin bok och arvodet för båda blir 65 miljoner dollar enligt amerikanska medier. Det vill säga ungefär 600 miljoner svenska kronor.
Och han ska hålla tal. Det första blir på en konferens arrangerad av investmentbanken Cantor Fitzgerald och arvodet är 400 000 dollar, nästan fyra miljoner kronor.
Nyliberalism a la 80-tal
Samtidigt presenterar Donald Trump sin skattereform, möjligen den verkliga anledningen till att republikanerna i kongressen fortfarande är lojala med honom.
Förslaget är en parodi på nyliberalism a la 80-tal. De rikaste får massiva skattesänkningar. Medelklassen får ingenting.
Idén är att detta ska ”finansieras genom mer tillväxt”. Fast jag tror inte att någon riktigt tror på det där längre.
Egentligen är det mycket enklare: förslagen går ut på att de rikaste ska bli ännu rikare.
Detta i ett land där medellivslängden går ner och där dödsfallen till följd av missbruk av narkotikaklassade läkemedel sveper som en tsunami över landet. Där det är stora hål i många vägar eftersom det inte finns några pengar i statens budget.
USA som u-land
Jag var på en föreläsning med ekonomen och Harvardprofessorn Dani Rodrik förra veckan. ”Jag har stor nytta av mina expertkunskaper om utvecklingsländer när jag studerar dagens USA”, sa han. ”Likheterna är numera slående.”
Den politik Donald Trump politik har presenterat hittills gör ingenting för att förbättra livet för de stödtrupper från arbetar- och medelklassen som röstade fram honom. Tvärtom. Han liknar mest en korrupt oligark som är ute efter att göra business, och amerikansk politik allt mer en bananrepublik.
Med skillnaderna att Trump sitter på kärnvapenkoder och världens största armé.
Det finns en idé i debatten just nu om att alla politiker är lika dåliga. Obama och Trump, Macron och Le Pen.
Det är en vansinnig tankefigur.
Stå upp mot fascismen
Om rasister och fascister står på ena sidan och socialliberaler på den andra – då är det mycket lätt att välja.
Och vänsterns första uppgift är alltid att stå upp mot fascismen.
Men det är inte den enda uppgiften. Och det djupare problemet i vår tid är något annat, det som Le Pen och Trump delvis är en reaktion emot och Obamas tal på Wall Street möjligen ett symptom på.
Jag tror att det är viktigt att förstå att högerpopulismens framgångar delvis är ett rationellt svar på ökade ojämlikhet och vänsterns oförmåga att formulera en ekonomisk politik som utmanar dagens nyliberala konsensus.
Att vinna kulturkrig räcker inte
Vänstern måste av princip och i första hand försvara värden som antirasism och kvinnors rättigheter. Men det räcker inte att vinna kulturkriget. Kärnan i uppdraget är att föra politik som på allvar utmanar maktstrukturer.
Efter den ekonomiska krisen på 30-talet möttes den tidens destruktiva åtstramningspolitik med nya teorier. Det fanns en idé om hur fler skulle komma i arbete, hur tillväxt skulle skapas och välståndet skulle fördelas till fler.
Idag har vänstern svårt att formulera svar på hur politiken ska hantera de krafter som stöper om våra samhällen: globalisering, automatisering, klimatkris och exploderande ojämlikhet. Och de politiker som går till val är inte förankrade i levande partier och folkrörelser. De går snarare i armkrok med ekonomiska eliter och experter.
Inkomstskillnader ökar
Obama var på många sätt en framgångsrik president. Han klarade att rädda USA och världsekonomin undan total kollaps när finanskrisen slog till. Och sjukförsäkringsreformen verkar nu kunna överleva och har gjort livet bättre för tiotals miljoner människor. Den amerikanska ekonomin växer igen och arbetslösheten på väg ner.
Men samtidigt: efter åtta år med Obama är inkomstskillnaderna i USA större än någonsin och fattigdomen på många ställen djupare.
Det måste vara möjligt för politiker att se båda dessa saker på samma gång. Det gör nämligen de flesta väljare.
Om det är bristen på folklig förankring som leder till en politik utan svar eller tvärtom är inte lätt att veta. Resultatet blir i alla fall en politik som inte ruckar på vare sig maktstrukturer eller ojämlikhet.
Och som Vox-kolumnisten Matt Yglesias skrev apropå Obamas talararvode: hur ska människor kunna ha förtroende för politiker som utger sig för att vara progressiva om de sitter i knät på de superrika? Risken är nu att Obamas Wall Street-kramande kommer smitta av sig på hans redan krisande parti.
En yngre och fräsigare Mikael Damberg
På många ställen i västvärlden är gamla partier både till höger och vänster på väg att dö. Frågan är vad som kommer sen.
De riktigt goda nyheterna från den första valomgången i Frankrike är att det inte finns något ödesbestämt i att högerpopulismen måste segra. Det val som alla trodde skulle stå mellan en fascist och en mörkblå konservativ verkar nu kunna vinnas av en ny slags outsider till högersosse – en yngre och fräsigare Mikael Damberg med en digital folkkampanj i ryggen.
Risken med Macrons kampanj är förstås att hans ämbetsperiod – liksom Obamas – följs av en ny våg av besvikelse från väljarna.
Jag tror inte egentligen att människor längtar särskilt efter vare sig rasister eller mittenliberaler. Och det positiva sättet att tolka framgången för Obama och Macron är att människor inte alls bara proteströstar till höger, utan också är beredda att pröva andra alternativ.
Bara någon orkar erbjuda det.