Även Peter Springare överger det sjunkande skeppet
Terrordådet bekräftade att högerpopulismen tappar alltmer trovärdighet.
Jag hade identifierat att alltfler människor börjat genomskåda tidernas antiintellektuella strömningar, det som av artighetsskäl brukar kallas ”högerpopulism” men som bland lekmän mer råbarkat kallas ”ljugande rasister”.
Journalisten Emanuel Karlsten har träffande kallat dem ”kollapsminoriteten”.
Många av dem verkar i det fördolda som så kallade troll, andra är halvoffentliga på de alternativa ”nyhetssajterna” och vissa av dem är högst offentliga i egna bloggar och ibland även i riktig press.
Alla vet vilka de är, även om några känner dem som ”sanningsägare”.
Jag tror att Donald Trump blev världens bästa dåliga exempel för högerpopulismen. Bakslaget började ungefär då. Alla kunde se hur en tom tunna skramlar.
Framför allt märker människor över tid att högerkorparna kraxar smörja. Medelklassen dricker sitt rödvin på fredagen precis som vanligt, som jag skrev redan flyktingkrishösten 2015 vilket retade högerpopulister till vansinne. Det är ju rädda folk ska vara! Är du inte skraj är det för att du är dum i huvudet!
Att antiintellektuella krafter tappat vind bekräftades när Anna Kinberg Batra i vintras lade om sin liberala kurs mot högerpopulism. I en historisk felbedömning av tidsandan sökte Moderaterna även samarbete med det högerpopulistiska moderskeppet Sverigedemokraterna. Och M rasade i opinionen.
När jag och många andra flydde terrordådet utanför Åhlens undrade jag om rädslan skulle öka igen. Jag var ju rädd. Och rädsla är även terrorismens affärsidé.
Men inte alls, tvärtom. Vi på plats och hela Stockholm och hela det breda underbara Sverige stod stabilt. I dag är alla lika otrevliga mot varandra i tunnelbanan igen, som om inget hänt.
De enda som fick panik var just högerpopulisterna – över att folk inte fick panik. ”Det är något allvarligt fel på svenska folket. De borde vara rasande, inte kärlekstörstande”, sammanfattade en tongivande representant på Twitter.
I onsdags vaknade även örebropolisen Peter Springare och uppmanade plötsligt sina fans att lämna den högerpopulistiska (ordet är här ytterst humoristiskt för alla som tittat in där) facebookgruppen ”Stå upp för Peter Springare”. Även Springare hade tydligen, efter över två månader utan anmärkningar på innehållet tidigare, noterat att när det kommer till kritan så hyllar det breda Sverige poliser som gör sitt jobb, inte poliser som gnäller vid skrivbordet.
På samma vis som Sverige vänder sig till personer, politiker och institutioner som vet vad de pysslar med. Som är professionella, gör sitt jobb och erbjuder riktiga lösningar, inte gnäll.
Så.
Denna påskafton ägnar jag mig inte åt, vilket jag gjort sex påskaftnar i rad på detta utrymme, att fundera på vad som är det största politiska problemet – förra påsken var det just Rädslan – utan på denna ljusglimt, det är vi värda.
Vi har många problem i Sverige. Det vet alla. Och alla har sin syn på vad som är värst. Förlossningsvården, återvändande IS-krigare, skolan, polisen, rasism, terrorism, miljön, klassklyftor, våldet, pensionerna – välj själv din favoritångest!
Och högerpopulisterna kommer fortsätta skrälla och gnälla. De kommer ha sina fans, högljudda och intensivt brinnande. De kommer formulera problem efter problem och delas tiotusentals gånger på Facebook. De kommer starta nya ”Stå upp för”-grupper. De kommer berätta hur eländigt allt är, hur farligt det är i orter de aldrig satt sin fot i och hur mesiga lagar vi har i Sverige. De kommer peka finger mot minoriteter, ljuga ihop nyheter och leta syndabockar. De kommer göra allt för att skrämmas och de kommer retweeta varandra tills korna går hem.
Ibland kommer de ha rätt, men färre och färre människor kommer lyssna eftersom de aldrig erbjuder några seriösa lösningar.