Moderat-regeringen
Klein: ”Reinfeldt har lagt beslag på de tunga frågorna för sitt partis räkning.”
6 OKTOBER 2006. En ny regering är utsedd. Alla de tunga posterna besätts av moderater: statsministern, finansministern, justitieministern, försvarsministern och arbetsmarknadsministern. Elva ministrar av tjugotvå hör till Fredrik Reinfeldts parti.
Statsministerns långa regeringsförklaring innehöll mest fluffiga slogans hämtade från den borgerliga alliansens valmanifest. Något riktigt nytt var svårt att finna.
Däremot är den marknadsliberala hållningen tydlig.
Jobbpolitiken står förstås i centrum. Perspektivet är arbetsgivarens snarare än arbetstagarens. Löntagarna ska göras ”anställningsbara” genom sänkta ”trösklar”, alltså regler, skatter och löner.
Reinfeldt behåller retoriken om att den svenska kollektivavtalsmodellen ska gälla med starka fackföreningar som stabiliserande aktörer. Ändå innehåller politiken fackföreningsfientliga förslag såsom sänkningen av a-kassan, att göra en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring samt att göra det lättare att få F-skattsedel.
Arbetsmarknadspolitikens omfattning ska reduceras och antalet personer i åtgärder minskas. Hur detta ska leda till att flera får jobb är en gåta.
Reinfeldts perspektiv är marknadens. Globaliseringen beskrivs som de fria marknadskrafternas välsignelse – genom dessa ska de fattiga lyftas ur fattigdomen. Han är otydlig om biståndet och bryr sig inte om globala rättvisefrågor.
Den mest marknadsliberala politikern, centerns Maud Olofsson, ska leda näringsdepartementet. Förra moderata partisekreteraren Sven Otto Littorin blir chef för arbetsmarknadsdepartementet. Här återstår att se om han väljer att driva en politik för hela Sverige och löntagarna eller bara för näringslivets direktörer.
På välfärdsområdet finns också ett marknadstänkande. Reinfeldt betonar att finansieringen ska ske solidariskt men att det ska öppnas upp för privata tjänsteföretag. Huruvida utförsäljningen av sjukhus ska tillåtas eller inte är inte klart.
Kristdemokraten Göran Hägglund får ta hand om socialdepartementet vilket ger en konservativ slagsida åt social- och familjepolitiken. Liberalerna har lämnat walkover i välfärdskampen.
Också Europapolitiken sätter de ekonomiska friheterna främst. Det är ett smalare men vassare EU som eftersträvas. Angelägna frågor som jämställdhets-, konsument-, arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor nämns inte.
Reinfeldt utser en särskild Europaminister i statsrådsberedningen – folkpartisten Cecilia Malmström. Hon är en kompetent Europapolitiker. Noteras ska dock att hon tyckte att det ursprungliga tjänstedirektivet var bra. ”Hjärnspöken” kallade hon fackföreningsrörelsens kritik mot förslaget. Det marknadsliberala tänkandet går före värnandet om sociala rättigheter.
Mest uppseendeväckande är valet av Carl Bildt som ny utrikesminister. Det är politisk gambling. Den utrikespolitiskt oerfarne Reinfeldt får in en erkänd internationalist. Samtidigt finns stora risker för spänningar herrarna emellan.
Regeringsförklaringen betonar att Mellanösternfrågan borde få högsta prioritet inom EU. Tillsättandet av Bildt bådar gott på denna punkt. Bildt hör till de internationella politiker som tydligt kritiserat den israeliska ockupationspolitiken och har ifrågasatt EU:s isoleringspolitik mot den palestinska myndigheten.
Sedan återstår att se vad ”värnandet av den transatlantiska länken” innebär i praktiken.
Fredrik Reinfeldt har mycket att bevisa på miljöområdet. Han vill stimulera miljöansvar men vad det konkret innebär på energiskatteområdet är otydligt.
Han vill minska fossil energi och talar om vikten av klimatpolitik. Rimligen borde han därmed stå för en trafiklösning i huvudstaden som inte leder till fler vägbyggen utan till bättre kollektivtrafik.
Tillsättandet av centerpartisten
Andreas Carlgren som chef för miljödepartementet är ett bra drag. Carlgren har en gedigen centerbakgrund från den tiden då centern hade en grön profil.
Energifrågorna läggs dock på näringsdepartementet hos Maud Olofsson. Med tanke på att kärnkraftsfrågan bara skjutits på framtiden lär den dyka upp igen mot slutet av mandatperioden då alliansen måste ange målen för en eventuell ny regeringsperiod.
Att moderaterna även tar kulturministerposten är överraskande. Med Timbro-chefen Cecilia Stegö Chilò blir kultur- och mediepolitiken tydligt nyliberal. Hon har gjort sig känd som en stark kritiker av public service och presstödets dagar är räknade. Bäva månde folkrörelse- och folkbildnings-Sverige med en sådan kulturminister!
Folkpartiet fick som väntat utbildnings- och integrationsfrågorna. Radarparet Leijonborg och Björklund kommer att driva sin disciplinära skolpolitik. Nyamko Sabuni som integrations- och jämställdhetsminister är kontroversiellt. Hon har gjort sig känd för stolliga förslag som obligatorisk gynkontroll av invandrartjejer och är trogen Mauricio Rojas repressiva idéer. Att migrationsfrågorna hamnar på justitiedepartementet visar också på repressivitet snarare än humanitet.
Reinfeldt har lagt beslag på de tunga frågorna för sitt partis räkning och låtit de mindre partierna få sina älsklingsämnen. Det riskerar att bli ett problem när varje parti vill profilera sina områden.
Det kan stå Sverige dyrt.