Politik är väl att vilja något?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det politiska klimatet tycks lika förvirrat som sommarvädret.
Ännu har landets statsminister inte kommenterat det historiska EU-valet. Göran Persson höll visserligen ett telefonmöte med partiledningen dagen efter valet. Han lär också ha ringt till den svenska EU-delegationen under toppmötesförhandlingarna. Tystnad råder utåt men inte inåt.
I detta vakuum passar olika socialdemokratiska falanger på att tolka valet. EU-motståndarna hävdar att partiet måste gå i takt med väljarna. De många personrösterna på Anna Hedh anses bevisa att s måste bli mer EU-kritiskt.
Att den uttalade EU-förespråkaren och federalisten Åsa Westlund fick betydligt fler personröster – överlägset flest av alla efter huvudkandidaten Inger Segelström – tycks inte bekymra nej-sidan. Precis som den numera före detta EU-parlamentarikern Göran Färm konstaterade har cirka 95 procent av dem som röstade på socialdemokraterna kryssat för en kandidat som tror på det europeiska projektet.
Det låga valdeltagandet gör att man inte kan dra för stora växlar på valresultatet. Personvalskampanjerna för Åsa Westlund och Anna Hedh visar dock att socialdemokratin ännu inte har löst EU-frågan inom sig. Att vara socialdemokrat är att vara kluven, när det gäller Europa.
Det lär ha utgått ett påbud från partitoppen om att socialdemokratin måste dämpa EU-entusiasmen och gå nej-anhängarna till mötes. Strategin kunde skönjas redan i valrörelsen där Göran Persson var milt sagt dämpad i sin EU-argumentation. Det ledde inte precis till valseger.
Partisekreteraren Lars Stjernkvist har i eftervalskommentarerna sagt att man måste förstå dem som röstat på junilistan och ta missnöjet på allvar. Varför inte i stället räta på ryggen och bli mer offensiv? Politik är väl ändå att vilja något, inte bara att räkna röster och följa opinioner?
Socialdemokratins tvetydiga hållning skapar förvirring och misstro hos medborgarna.
Att å ena sidan vara med i unionsbygget men å andra sidan inte samtala med medborgarna om vad för slags Europa man vill ha.
Att å ena sidan vilja vara pådrivande för demokrati, miljö, öppenhet men å andra sidan vara mot att parlamentet stärks.
Att vara mot gemensamma miljöskatter och för ett fortsatt mellanstatligt korridorförhandlande och så vidare.
Den marknadsliberala junilistan måste få politiskt motstånd. Nils Lundgren har förespråkat sänkt sjukförsäkring för att komma till rätta med ohälsan. Hans partikamrat Lars Wohlin duellerade i DN inför EMU-omröstningen med dåvarande riksbankschefen Urban Bäckström. Wohlins förakt för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen fick Bäckström att framstå som en vänsterradikal.
Junilistan är den ekonomiska teknokratins revansch på politiken. Finansmännen bakom gör pengar på det gränslösa kapitalet och vill självklart inte ha en politisk union.
”Överstatlighet har blivit ett skällsord ... De enda som tjänar på rädslan för kollektivt beslutsfattande på EU-nivå är de krafter som tycker att konkurrenskraften ska vara överordnad det sociala och miljömässigt hållbara Europa”, sa LO:s ordförande i går på kongressen.
S-ledningen borde göra som Wanja Lundby-Wedin – formulera en tydlig och radikal Europa-politik i stället för att lämna walk over till väns-ternationalister och marknadsfundamentalister.